Lady Stalker

Jag har ett bibliotek. Ett alldeles eget bibliotek.

De som känner mig väl, vet att jag alltid drömt om att kunna yttra följande replik: "Vi tar teet i biblioteket!". Och då menar jag inte stadsbiblioteket eller dylika inrättningar på sjukhus och skolor. Jag menar ett alldeles eget bibliotek: ett rum hemma, fyllt av böcker.

Nu är alltså drömmen sann. Jag sitter faktiskt just nu i nämnda rum och skriver, för där finns också mitt skrivbord samt -- håll i er -- en kakelugn! Mysfaktorn kunde inte vara högre! Eller ... eh ... det kanske den kunde?

Det finns nämligen ett problem: Biblioteket har ingen fåtölj! Så nu när jag äntligen kan yttra min efterlängtade replik, uppstår frågan: Var ska vi då sitta och bälga i oss den heta drycken? På en skrivbordsstol? I någon av fönsternischerna? Eller rätt och slätt på mattan framför kakelugnen? Neeeej! Ett bibliotek ska ju ha nersuttna skinnfåtöljer, eller?

Men snälla människa, vilket i-landsproblem! Köp några loppisfåtöljer då! Nej, det går ju inte heller. I biblioteket finns husets enda fria stora yta, där barnen kan dansa runt, bygga tågbanor eller spela fotboll.

Dessutom: Strax utanför biblioteket finns ett litet allrum. Där finns två sköna fåtöljer OCH ytterligare en kakelugn. Om man sitter där, och vrider nacken bara nästan ur led ... så kan man se biblioteket. Och då kan man ju nästan säga att man "tar teet i biblioteket"? Visst?

För övrigt blev Sexåringen här hemma bekymrad när vi just flyttat in och hörde om biblioteket:

Sexåringen: "Men mamma! Barnen får inte komma in i mitt rum! De får inte leka med mina saker!"
Jag: "Barnen? Vilka barn?"
Sexåringen: "Ja, de som ska komma och låna böcker ..."

Hm. För att undvika missförstånd kanske vi ska göra som maken föreslår: kalla det arbetsrummet i stället? Neeeej, vad trist. Genom intensivt lobbande och hjärntvättande har jag faktiskt fått honom att säga "biblioteket" också. Åtminstone ibland.

Vi ses väl på bokrean?

På Det Stora Möbelvaruhuset kan man just nu köpa gigantiska caffelattemuggar för bara en krona styck. Jag upprepar: EN krona. Vad är en krona? En piss i havet? En vattendroppe i öknen? Ingenting? Max sex muggar per kund var dock regeln.

Fullastade med varor som vi tänkt, respektive inte tänkt köpa närmade vi oss kassorna. Då tornade muggarna upp sig som en oas i öknen ovan. Behövde vi muggar? Nja, stora muggar är ju alltid trevligt att dricka ur ... Och gick det inte sönder några muggar nyligen? Dessutom består faktiskt min caffelatte av mer latte än caffe om man så säger.

Sex muggar för sammanlagt sex kronor hamnade i varuvagnen. Men vi gick inte i den andra fällan som den listiga personalen gillrat: Intill muggarna låg paket med caffelatteskedar, för 49 kronor.

Ett psykosocialt experiment: Vad hade kassörskan gjort om vi skickat fram mig med sex muggar, maken med sex muggar och Sexåringen med sex muggar. Är vi inte enskilda kunder? Om vi tar varsin kassa ...?

Listigt värre.

Handen på hjärtat: Är du vuxen? Kan du stoltsera med en radda saker man "ska" ha för att räknas som det? Barn, villa, Volvo, vovve och moget uppträdande i alla situationer ...?

Äsch, jag medger: Frågan är absurd. Själv är jag en husägande trebarnsmamma, som stundtals är lika fnittrig som en fjortonåring. Jag administrerar AB Familjen i samma tempo som en påläggskalv hos Kinnevik, men saknar körkort. Jag älskar att laga mat, men står ofta där utan oregano när såsen nästan är klar. Planering? Veckomatsedel? Nope.

Jag har just gjort ett test för att se hur vuxen jag är. Jag fick 31 poäng, och med tanke på att medel för kvinnor ligger på 19, så får jag väl erkänna: Jag är nog ganska vuxen. Vad får du för poäng?

Sommaren 1985 var det dags för nytt sommarjobb: hotellreceptionist.

Förväntansfull åkte jag till huvudstaden och infann mig på intervju på Scandic Hotell i Kungens Kurva. Lite mer skinn på näsan hade jag nu, efter jobbet på The Restaurant from Hell.

"Har du jobbat i reception förr" frågade hotellchefen.
"Nix. Men jag kan lära mig. Och jag lär mig fort" svarade nu mitt 21-åriga jag.

Jag fick jobbet! Iklädd marinblå kjol, pumps och vit skjorta tog jag leende emot gäster som om jag aldrig gjort annat. Och nu fick jag tala engelska, tyska och franska på löpande band.

Hotellet höll precis på att datoriseras när jag anlände. Den gamla telefonväxeln med tusen sladdar ersattes av en telefonlur -- magi!

Under sommaren anlände busslaster med amerikaner som var på "Scandinavian Tour" -- sitt livs resa. Blåhåriga och prydda med hornbågade glasögon trängdes de kring receptionen med allt annat än intelligenta frågor.

"Are these stamps air mail?" var en vanlig fråga. (Nej, vykorten transporteras med tåg till USA, alternativt ångbåt ...)

"Where are the elevators?" var en annan vanlig fråga. När man pekade på de fullt synliga hissarna fick man kommentaren: "Oh, I thought those where telehphone boxes". (Javisst, man åker upp och ner när man ringer.)

Höjdarminnet är detta: En man och hustru ska köpa vykort (vad annars?) och kvinnan frågar:
"Can I mail this here in Norway?"
Mannen knuffar henne diskret i sidan och väser:
"You stupid! Don´t you know that we´re in Switzerland?!"

Sommarjobb: Vad väcker det för minnen? Själv har jag ett antal på min meritlista: snabbköpskassörska, jultomte (!), restaurang-biträde och hotellreceptionist.

Men djupast spår satte nog The Restaurant from Hell, där jag arbetade under The Boss from Hell.

Scenen: Domusrestaurangen i Den Lilla Lilla Staden vid den Stora Stora Sjön.

Tiden: 70- till 80-tal.

Jag: fjortis, flätprydd och feg. Slå näven i bordet? Kasta tallrikar i ilska? Eh ... hm ... harkel ...

Denna restaurang frekventerades av A-lagare, arbetssökande och allmänt sysslolösa. I en rökdimma som skulle få den vid Lützen att blekna, inmundigades kaffe och bakverk från Delicato. Timme efter timme, dag efter dag, år efter år.

Vid lunchmenyn fanns ett antal knappar. När gästerna tryckte på dem ramlade små kulor ner i en ränna vid matutskänkningen, följt av ett PLING! Gul kula = grillkorv med pommes. Vit kula = Stekt fläsk med löksås. Und so weiter.

Jag började min karriär som diskplockare och slutade som kallskänka, alltmedan The Boss from Hell regerade med järnhand. Iklädd en blå rock strök han omkring och skrämde livet ur oss löntagare.

"Varför har du inte skurat golvet?"
"Eh ... Jag ska skura nu."
En timme senare: "Varför har du skurat golvet? Du slösar med tvättmedel ...

Satt man själv i lunchrummet (i Lützendimma modell mindre) kunde rasten se ut så här: Mumsa, mumsa (grillkorv eller stekt fläsk med löksås), PLING, springa ut, sleva upp, mumsa, mumsa, hosta lite av passiv rökning, PLING, springa ut, sleva upp, hosta, hosta ... Slut på rasten!

The Boss from Hell tillhörde inte Hälsovårdsnämndens favoriter. Potatis som gästerna ej åt upp, sparades i en bunke vid disken. När det så var dags att göra potatissallad kom lilla bunken fram. Jag blandade enligt konstens alla regler med kryddor och fick sedan order av överkallskänkan (frun till bossen): "Och så provsmakar du ..."

Hur överlevde vi då detta? Svaret är skratt, skratt, skratt ... Bakom chefens rygg, åt gästerna, åt varann. Det var vattenkrig i disken, dansträning med diskslangen och den homosexuelle brickplockaren lekte att han födde barn (!) i kylen ...

Och så fick man ju träna andra språk. Jag blev så glad när en turist dök upp vid serveringsluckan. Visst var det väl engelska han talade?

Gästen (mumlande): "How much is it?"
Jag: "Do you mean the chicken?"
Gästen (lite irriterad): "How much is it?"
Jag: "Oh ... do you mean ...?
Gästen (mycket irriterad, på bred östgötska): "MATJESSILL!"

Nästa gång minns vi hotelljobbet.

Jag upprepar: Detta är ingen matblogg. Men eftersom det är en pyttipanna- eller gottochblandat-blogg, så måste jag ju kunna skriva om mat också?!

Låt oss först träda in på Memory Lane, dit jag allt som oftast återvänder. Att laga mat på 80-talet var inte svårt: i med vispgrädde bara, så ordnade det sig! Recept med fyra till sex deciliter av nämnda ingrediens, var inte ovanligt! Och så smööör förstås, inget konstgjort margarin med Omega 3-extraplus-nyttiga fetter där inte.

Min paradrätt alla kategorier detta decennium, var "Pasta med bacon och valnötter". Helt förföriskt gott med saftighet, sälta och smakgiftermål.

Receptet var skapat av ingen mindre än Tore Wretmans dotter, Anne-Sofie Englund. Med gigantiska glasögon som täckte halva ansiktet, poserade hon i Damernas Världs receptbilaga 1987. Hennes rätt var lite udda, för den innehöll (korts i taket) ingen vispgrädde! Nåja, möjligen kunde man ha det som tillbehör, men det har jag aldrig haft.

Varsågoda, här kommer receptet:

--------------------------------------------------------------------

Pasta med bacon och valnötter

pasta (spiralmakaroner)
230 g bacon
1 1/2 dl valnötter
1 msk olivolja
4 msk osaltat smör
1 liten aubergine (äggplanta står det i receptet, men ni fattar?)
2 röda paprikor
1 squash eller 2 små
salt, peppar
färsk riven ost, typ parmesan

Koka pastan al dente ca 12 min. Spola den i kallt vatten. Skär baconet i 2 cm stora bitar och stek dem knaprigt. Ta upp baconet och låt det rinna av på ett papper. Lämna kvar fettet i pannan, lägg i nötterna och rosta dem i pannan tills de blir mörkt bruna. Ta bort pannan från värmen.

I en annan panna hettas oljan upp tillsammans med smöret. Paprikan skärs i tjocka strimlor, aubergine och squash i skivor. De steks individuellt i smöret, ca 5 min var. Lägg grönsakerna i pannan med valnötterna och hetta upp. Lägg i pastan, salta och peppra.

Servera genast tillsammans med massor med riven ost eller en ostsås gjord på reducerad tjock grädde och parmesan, salt och svartpeppar.

Vintips (från 1987): Chianti Rosso 34 :- eller Barbera d'Alba 52 :-.

--------------------------------------------------------------------

Nu rinner snålvattnet på er, eller hur? Så fram med pannorna och sätt i gång. Men gör inte samma misstag som en väninna till mig.

"Det var så mycket squash bara ..."
"För mycket?"
"Ja, squash och äggplanta är väl samma sak ...?"

Nope. Squash är detsamma som zucchini. Äggplanta är detsamma som aubergine. Och det går inte lika bra med selleri!