Lady Stalker

Jag har köpt ett skåp. Jag är lycklig. Det låter hur tramsigt som helst, men är sant. Ibland måste man bara tro att något är meningen. Någon annan förklaring finns inte.

Nu till bakgrunden! Här i Den Lilla Staden finns flera antik/kuriosa-affärer. En av dem är bara öppen två dagar i veckan, varav en gång på lördagar. Klockan tio när portarna slås upp ringlar kön sig lång runt kvarteret. Det lär till och med komma busslaster från Huvudstaden. Sedan kastar sig klientelet över tavlor, byråer, böcker och vinkaraffer (utan vin, ska tilläggas). Finns det tavlar med motiv av Den Lilla Staden i skyltfönstret, är de i princip slut redan innan affären öppnar.

Under mina kvällspromenader passerar jag ofta denna affär, för att vädra eventuella fynd. Och för två veckor sedan stod det där
-- Skåpet med versalt S. Ett hörnskåp, cirka 20-tal, vitmålat och med vackra snickerier. Priset var inte direkt blodigt; man skulle kunna klara det med några smärre lån och rån: 425 kronor ...

Hur som haver, så kom jag inte till affären den helgen. Nya kvällspromenader -- och Skåpet stod kvar! Obegripligt! Hade det dolda defekter? Saknade alla kunder körkort? Glasögon?

Ännu en vecka passerade, och i dag skickade jag maken för att beskåda Skåpet. Gillade han det, skulle vi slå till. Efter noggranna instruktioner från mig om vikten av att hänga på låset, infann han sig vid öppningsdags. Sedan kom han hem en halvtimme senare
-- utan skåp. Vad nu? Jodå, det var väl fint, men vi kunde ju fundera ...

Nu kastade jag mig på cykeln, och med en fart som skulle få Vätternrundan och Tour de France att blekna var jag där på nolltid.

Svettig såg jag mig om i affären. Någon "såld"-lapp? Nej ... Men misstänkta spekulanter häckade kring Skåpet. Så här IRL (från insidan av skyltfönstret) hade det inga större defekter, förutom sådana man får naturligt efter 80 års levnad. Prislappen däremot hade genomgått en förändring: Nu kostade Skåpet enbart 375 riksdaler ...

Jag slängde mig nu mot kassan, flämtandes: "Ãr det vita skåpet sålt?". Personalen konstaterade med uppenbar förvåning att så inte var fallet.

Och jag konstaterade att detta var meningen.

Nu står Skåpet här i vårt kök -- inte gästrummet som det först var tänkt. Det smälter perfekt in i 20-talsmiljön, som om det aldrig stått någon annanstans.

Och jag är lycklig.

Jag satt på tåget och åhörde följande konversation:

Tonårstjej (cirka 16?): "Och så stötte han på mig! Fy va äckligt alltså!"

Killkompis (samma ålder): "Vadårå?"

Tjejen: "Men han är ju 40 ju, eller i alla fall 30! En gubbe. Och så har han barn. Fy va äckligt!

Killen: "Ja, men det är ju bara dubbelt så gammalt. Hasse och Linda, dom skiljer det tjugo år mellan ju".

Tjejen: (Slåss med tidning.) "Det är inte ens kul ju! Kolla vad han sms:ar, att jag är vacker! Åh fy vad äckligt. Han är ju 40 ju, eller jag menar 30."

Killen: "Ja, de gamla måste väl också få kärlek".

Tjejen: (Slåss mera med tidningen.) "Han får kärlek av sina barn ju!"

Och där sitter jag, en tjej/tant/kärring på 40+ och tjuvlyssnar. En som tycker att killar på 40 är ungdomliga -- och 30, det är ju rena lammköttet. Och jag har barn, vilket inte är det minsta äckligt. Femtonåriga ungdomar är så gott som bebisar.

Fast, när man rådbråkar de innersta minnesarkiven i hjärnan, så minns man ju: Att man själv varit en sådan där gapig tonårstjej. (Nåja, inte fullt lika kaxig.) Att man själv tyckte att de som var 20 ... de var gubbar!

Vart tog åren vägen? Hur gick detta till?

Jag vet. Vi bor i Sverige och vi ska tala svenska. Men av någon underlig anledning kommer jag alltid in på engelska när det är för mycket. Kanske har jag varit engelsman (kvinna) i ett tidigare liv? Hur som helst, så är det just nu "too much"! För mycket med jobbet, min att-göra-lista svämmar över, hälsan vill inte infinna sig och batterierna vägrar laddas ...

Bort marsvinter, kom hit vår! Jag vill ha ett eget företag, där jag är min egen chef, må det bära eller brista. Jag vill äntligen -- efter tjugo år -- skicka in min byrålådsroman till ett förlag och få höra: "Ja, vi ger ut boken! Det här är precis vad vi har väntat på. En debutant som är 40+, so what?"

Och så vill jag vinna på Triss och resa till mitt drömresmål: Seychellerna. Får jag önska mer? Alla jag känner som mår dåligt ska må bra. Sjuka ska bli friska, singlar ska bli par. Barnlösa ska välsignas med smått.

Och så ska solen lysa över allt. Sommaren som jag älskar ska komma ... och allt ska vara förlåtet. Min att-göra-lista ska plöstligt vara tom och livet ska bara flyta på i nuet: med fester, kloka samtal, trogna vänner, goda middagar, sevärda filmer och glada skratt.

Men just nu är det too much. Too bad.