Lady Stalker

Ni har läst om mina sommarjobb, men inte om ett av mina riktiga jobb: lärare. Jag säger bara: "No more".

Återigen embarkerar vi tidsmaskinen och åker till slutet av 80-talet.

Scenen:

Ett gymnasium i Stockholmstrakten, befolkat av 99 procent killar.

I rollerna:

En vild klass blivande byggjobbare som kan tänka sig roligare ämnen här i världen än svenska.

En nyutexaminerad lärarinna, inte mycket äldre än ovanstående aktörer ... (Jepp, Lady S i egen hög person!)

Bakgrund: Klassen läser just nu litteraturhistoria och lärarinnan har introducerat att det finns olika genrer. Just i dag ska hon överraska dem med högläsning: en spökhistoria! För att riktigt få den rätta känslan, har hon tagit med ett kassettband (Jepp, detta är på stenåldern.) med mystisk musik: I bergakungens sal ur Peer Gynt. Även ljuset är nersläckt, och på katedern brinner ett stämningsfullt stearinljus.

Spelet kan börja! Nu ringer klockan och in stormar klassen med tordönsvrål. Stolar skrapar mot golvet, lock slamrar och hälsningar hojtas. Griegs musik drunknar fullständigt i olåten.

Nu märker någon att det är släckt: "Vafan, har elen gått?"
En annan märker stearinljuset: "Ere nån som har DÖTT!?"
En tredje gissar: "Ska vi ha sex och samlevnad?"

Lärarinnan är mållös och ser i ögonvrån hur kassettbandet med ett poff rullat klart.

En fjärde elev undrar nu:
"Varför var det musik på?"
Då ingriper klassens rådige ordningsman:
"För att det skulle bli STÄMNING, din DUMMA JÄVEL!"

(Jepp, stämningen försvann. Och jepp, lärarinnan har sedan länge bytt jobb.)

Vad är en god granne? En som man kan ringa på hos när sockret är slut? Eller en som håller sig undan?

Mina erfarenheter är inte alltid goda. Här är några exempel på "goda grannar" jag haft:

1. Paranoida grannen:

Han bor snett ovanför i ett bostadsrättshus där jag huserar med min dåvarande sambo. En dag ringer han på och frågar: Har du en studsmatta?" "Nej, tyväääärr!" utbrister jag beklagande, i tron att han vill låna nämnda tingest. Nej, då visar det sig att han tror att jag hoppar studsmatta och det är tydligen inte direkt ljudlöst. (Hm?!) Några veckor förflyter och samma granne ringer på igen: "Det låter som om ni har en ... fax? Jag spärrar nu upp mina blå med oskyldig min: "Vad konstigt?" och låtsas inte alls om att min sambo faktiskt startat eget och införskaffat just denna tekniska apparat.

2. Pyskfallsgrannen:

I ett annat hus bor ett par som är religiösa fanatiker, alkoholister och
-- troligen -- psykfall. Inget de kan hjälpa förstås, men -- hm -- är de goda grannar? Döm själva.

En dag låser jag mig ute. Det är 20 grader kallt och jag är klädd i mysbyxor och T-shirt, då jag bara sitter hemma och pluggar. En tur till tvättstugan medförde helt enkelt glömd nyckel. Med skallrande tänder hackar jag fram: "Får jag komma in och ringa efter hjälp och en extranyckel?" Svaret kommer blixtsnabbt från kvinnan innan dörren slås igen framför min näsa: "Nej, det går inte -- vi har inte städat!"

Maken till denna kvinna kommer ner i tvättstugan en dag. Det är långfredag och min sambo har fräckheten att köra en tvätt. Grannen trycker hotfullt upp min sambo i hörnet med frågan: "Är du konfirmerad?" "Nej" blir svaret. Grannen: "Då ska du ha stryk, din jävel."

3. Ãckelgrannen:

I samma hus som ovan bor en annan granne. Varje kvart harklar han sig med ett öronbedövande ljud som får tavlorna att skallra. Och en dag får han för sig att bedriva älskog på balkongen. (Eller kanske är det sonen? Plötsligt är han nämligen 30 år yngre.)

Kom igen nu: Jag vill höra om era "goda grannar"! Jag utmanar alla som läser på min blogg!

Det var en solig sommardag och alla normala barn drack saft, plaskade i uppblåsbara pooler eller spelade fotboll.

"Kan vi inte leka" försökte min lillasyster.
"Nej, jag ska skriva", svarade jag, och släpade ut farfars gamla reseskrivmaskin i trädgården. Sedan satt jag timme ut och timme in och knattrade papper efter papper fulla med noveller och romanutkast.

Jag var sex år. Och totalt skrivfrälst.

Sedan följde åratal av knattrande. Byrålådorna fortsatte svämma över av alster, mer eller mindre halvfärdiga. Det började med söta historier om flickor och deras familjeäventyr. (Självbiografiskt? Vadå?) Samtidigt som jag själv började rida och reste på min första utlandsresa, gjorde "Maria", "Susanna" och mina andra hjältinnor detsamma.

Tonårssmärta och 1800-tal
Som fjortonåring satte jag mer avancerade saker på pränt: Tonårskillen som super sin kärlek under bordet, så hon fryser ihjäl i snön ... Paret som smärtsamt ska göra slut, flickan som upptäcker att hon är adoptivbarn. (Nej, nu är vi långt från självbiografi!). Så var det dags för den första "romanen", om en flicka på 1800-talet som tog tjänst som herrgårdspiga. Jag levde mig in så till den grad att jag låg och fantiserade halva nätterna om mina hjältar och var smygkär i den snygge drängen ...

Den Stora Romanen
I tjugofemårsåldern tänkte jag att nu får det bli allvar! Nu ska Den Stora Romanen skrivas. Sagt och gjort. I nästan ett år dansade mina fingrar, nu över tangentbordet till en PC. Farfars skrivmaskin var förpassad till förrådet. Det rödsvarta bokstäverna (ja, färgbandet hoppade) och åtgången på Tippex blev lite frustrerande. Och min sambo hade ju skrivare ...

Det här var seriöst och jag var nöjd. En nutidsroman som utspelade sig i slutet av 80-talet. Parallellhistorier med kärlek och dramatik. Men vad hände? Jo, självkritiska jag förpassade allt till byrån igen. (Och disketter i bankfacket dock.)

Åren gick, närmare bestämt över femton ... Den Stora Romanen plockades fram och nu häpnade jag över hur bra vissa partier var ...(Sämre hade väl publicerats!) ... och hur pinsamt dåliga andra var. En fyrtioåring har inte direkt samma ryggsäck som en tjugofemåring, milt sagt.

Suck, pust. Fram med en utskrift (nej, jag hämtade inte disketterna), genomgång och redigering av allt följde nu! Vissa partier fick vara: de - i mina ögon - lysande. De pinsamma skrevs om. Och så tillkom nya kapitel, däribland slutet.

Slutredigerat?
Det tog nio månader. Bra! Sedan föddes väl babyn?
Nope ... Den har nu legat ett år och har gått långt över tiden ... Är det nu någon idé? Jag kan inte läsa om mer, inte redigera mer. Jag är helt blind på texten. Och vågar inte låta nån annan läsa.

Jag googlar och ser hur svårt det är att bli antagen. Norsteds och Bonniers får tusentals manus om året. Hur många blir utgivna? Ett tiotal?

Ja, jag vet. Även Strindberg och Astrid Lindgren blev refuserade. Först. Men jag kommer mig aldrig för. Och nu ska det väl vara chicklit för hela slanten. Eller deckare ....

Finns det någon därute som vill läsa om kärleksförvecklingar i 80-talets Stockholm?