Lady Stalker

Dramaten vet inte vad de har missat. Inte Hollywood, inte Spielberg. Inte jag heller faktiskt ...

Det handlar om mitt liv som skådespelare. Och det började så snart jag kunde tala. Jag och lillasyrran ritade kulisser för brinnande livet på stora tidningsrullar från stadens lokaltidning. (Det gäller att ha en pappa med kontakter.) Sedan fick våra föräldrar komma på premiär, med veckopeng som inträde. Oftast framfördes föreställningen som improvisation, men det hände att vi (läs: jag) skrev manus som vi sedan lärde utantill. Det ska dock medges att kvaliteten på dessa pjäser var något lägre: All energi gick åt till att memorera replikerna.

Kokosbollar och applåder

I gymnasiet blev det mera allvar: Jag spelade huvudrollen som Nobban i en pjäs av Astrid Lindgren. I uppgiften ingick att trycka i sig två kokosbollar på scenen. Fuskrekvisita? Nope. Jag bangade knappast, som ni säkert förstår.

Fler gymnasiepjäser följde. Ingmar, var fanns du? Steven? Såg ni inte platserna jag reserverat åt er längst fram? Nå, jag fick nöja mig med bifallet från mina skolkamrater och dessas anhöriga. Gott så.

Riktig teater

Som 29-åring stod jag inför det verkliga eldprovet: En riktig stor uppsättning som sedermera rescenserades i DN och fick lysande recensioner: Den goda människan i Sezuan, i Enskedespelets tappning.

Vilken roll jag hade? Ja, det är en historia för sig. Detta var en uppsättning i tält i en stor park, med amatörer och proffs blandat. Regissören jobbade mycket med masscener där det stora kollektivet fick utföra danser och sånger.

Jag har aldrig varit mycket för detta med kollektiv. Jag ville ha en roll och jag ville synas! Jaha, då får man se till att det blir så. Målmedveten när det verkligen gäller -- det är Lady S i ett nötskal. Under de första dramaträffarna var det inga repetitioner. Då övade vi bara på att uttrycka oss och göra röstövningar. Jag insåg ganska snart att här gällde det att märkas om det skulle "bli några barn gjorda". Jag tog i för kung och fosterland i teaterövnigarna, lade ner min själ i inlevelsen ... och: voìla! När det var dags för rollbesättning stirrade hundratals ögon mot regissören i spänd förväntan. Nå???

Hänger du med?

Den kvinnliga huvudrollen gick till ett proffs, den manliga likaså. Merparten stannade kvar i kollektivet. Men jag ... åh ... jag och några till fick biroller! Med åtminstone ett tjugotal repliker, varav en lång monolog! Jag skulle ikläda mig rollen som en av de tre systrarna som var ... eh ... prostituerad. En av kärnreplikerna var: "Hänger du med?" (Han hängde inte med.)

Nu vidtog timmar, dagar, månader av repetitioner. Det var blött, kallt, regnigt; vi satt i timmar och väntade på att just våra scener skulle "läggas" ... Glamouren lyste totalt med sin frånvaro. Jag nästan grät mig till sömns av trötthet.

Påskkärring på moppe

De flesta var antingen i 40-årsåldern eller också "twentysomething". Jag var i princip den enda som var mitt emellan, och en av de få som inte bodde granne med tältet. I avsaknad av körkort och kommunala förbindelser återstod bara ett alternativ: Skaffa moppe.

Sagt och gjort: Som 29-åring äntrade jag en Vespa Superbravo med störtkruka och ilade till och från teatern. Ibland iförd horsminkning, vilket föranledde rop från förbipasserande: "Är det påsk eller?".

Men succé gjorde vi.

Dramaten trots allt

Och nu glömde jag en viktig merit i mitt liv som skådespelare: Jag har faktiskt varit i hyfsad närkontakt med Dramaten: Jag har pryat där. Morsat på Lena Nyman och Ingvar Kjellson. Frotterat mig med Jarl Kulle och kompani. Till och med fastnat i hissen med en del av dem.

Du som var så bra

Men högst smäller nog telefonsamtalet från Lennart R Svensson, som också var med i Den goda människan: "Ja, hej, det var ju du som var så bra i Enskedespelet ... kan inte du komma och uppträda och sjunga nåt till exempel?" (Syftandes på föreningens teaterkvällar.)

Hm ... tyvärr ... där satte självförtroendet stopp. Nu bidar jag min tid tills jag slår igenom som författare -- och nöjer mig med att vila på gamla lagrar.

Utmanad av Lotten ger jag här en rapport från de senaste 24 timmarna i mitt liv.

Vid 17-tiden i går var jag i färd med att laga middag, just hemkommen från jobbet i Den Stora Staden. Tioåringen hade varit med mig där och ätit sushi på favoritstället. Att laga en middag som motsvarande den kulinariska upplevelsen skulle bli svårt. Men jag lyckades rätt bra: med min Korv Marrakech -- bulgur med wienerkorv och kikärtor. Recept hittar ni här. Till och med den svårflörtade Åttaåringen åt.

Sedan byggde Åttaåringen och Sexåringen koja på en av våra uteplatser. "Mamma, kom och titta!", "Neeej, du får inte titta dääär, utan dääär.", "Stanna, stopp -- det är inte klart än", "Amen, åååh, kom och titta då". Som Frankensteins monster stapplade jag fram och tillbaka på gräsmattan.

När maken kom från Den Stora Staden var det dags för min kvällspromenad runt Den Lilla Staden. Ljumma vindar kring benen, glittrande sjö och en önskan om en stund med ett glas vin ...? Nehej, basta! Hem igen för att lägga barn i kvadrat (heter det så när det är tre stycken?). Bad av Sexåringen och sedan lite kvällsmat.

Sagoläsning och min favoritbok från barndomen stod på önskelistan. Med stor njutning åtog jag mig denna del av nattningsproceduren, och även Tioåringen kom och lyssnade andäktigt.

Lite slappande framför en amerikansk komedi följde sedan, men jag fascinerades mest av hur dålig den var. Tänkte sedan redigera lite i min roman, men hann bara två sidor, då besök på folks bloggar blev alltför frestande. Lampan släcktes först framåt 23.30 ...

I dag jobbade jag hemma - underbart! Frukost i solen på altanen. Jag var sedan otroligt effektiv men hann också med en friskvårdstimme på gymmet. Lunch: inkokt lax från helgen med färskpotatis i sommarlediga Tioåringens sällskap. Barnhämtning på eftermiddagen och så enkel middag: djupfryst kycklingpytt med stekt ägg. Nu väntar röjning i köket och 24 timmar har passerat.

Underligt så matfokuserat detta blev?! *Lalala* (slår händerna för öronen ...). Jag tänker aldrig på mat, nejdå ...

Återkommer inom kort med en annan rapport: Om mitt liv som skådespelare.

Inspirerad av Isabelle, ställer jag mig själv mot väggen med femton frågor.

1. Kan du fixa en punktering och byta torkarblad själv?
Ingen aning. Men hur höga tror ni oddsen är? Jag har nämligen inte ens körkort ...

2. Hur äter du ett äpple?
I min legendariska äppelpaj med toscatäcke. Receptet kanske läggs ut här på bloggen vilket år som helst? ;-)

3. Är du rädd för små svarta kryp med många ben?
Nej, faktiskt inte. Såvida de inte är giftiga eller börjar på "fäst". Fast de sistnämnda har kanske inte "många" ben?

4. Big Brother eller Sportnytt?
Inget av dem, tack! Jag tillhör den lilla minoritet (?) som aldrig kollat på dessa program. Tacka vet jag danska serier och så Desperate Housewives förstås! ;-)

5. Rent spontant, om du får välja en present till dig själv, vad skulle det bli då?
En resa till Seychellerna: ett resmål som alltid fascinerat mig.

6. Är du mörkrädd?
Nej. Men som liten var jag rädd för att korsa ett vindsutrymme på väg till barnkammaren i vårt torp. Där var det i och för sig mörkt.

7. Resmål som fascinerar?
Se ovan. The Big Apple vore intressant att besöka också.

8. Ditt senaste telefonsamtal?
Till Tioåringen, som befinner sig på resande fot.

9. Om du får välja en artist som kommer och spelar för dig på din födelsedag, vem blir det?
Depeche Mode eller Echo and The Bunnymen är så välkomna. Får man bjuda skådespelare också? Då bjuder jag Johnny Depp.

10. Förrätt eller efterrätt?
Förrätt alla kategorier. Är ingen efterrättsmänniska.

11. Bästa stunden på dagen? När jag får en stund för mig själv. På kvällspromenad eller kanske med en roman (min egen eller andras ;-)).

12. Tre saker du alltid har med dig?
Nycklar, mobilen och oftast pendlarkortet.

13. E-post eller snigelpost?
E-post. Men nog saknar jag kuverten i brevlådan. Det var roligare. Fast å andra sidan: Jag har väl aldrig brevväxlat som nu!

14. Den senaste komplimangen du fick?
Häromdagen, då min mamma tyckte jag såg bra ut på ett foto. Tack för det, mamma! :-)

15. Senaste gången någon skällde på dig?
Det var säkert ett trotsigt barn ...

Glad midsommar önskar jag alla mina läsare!

Jag hade en ledig dag -- i Den Stora Staden. Staden där jag bott i över 20 år, men hastigt och lustigt lämnade när Det Stora Huset dök upp.

I arla morgonstunden klev jag av på den myllrande Centralen. Men denna dag var det inte Suckarnas gång mot jobbet som gällde, utan rakt upp på Klarabergsviadukten.

Asfalten dallrar redan av den krypande hettan; det doftar damm, avgaser, kaffe och nybakt. Det doftar storstad. Och medan jag inmundigar en caffelatte med fralla, strövande mot City funderar jag. Saknar jag detta? Saknar jag att slinka in på hörnet och köpa just detta morgonfika? Att inte gräma mig om Bankomaten är stängd, för det finns tio runt hörnet?

Jag funderar vidare på en bänk i morgonsolen och sväljer sista latteklunken. Trafiken dånar tung omkring mig, affärerna öppnar och ett par ljuvliga skor blir mina. Två askar jordgubbar från torgkommersen tynger nu mina händer ... Och jag vandrar vidare, uträttar ärenden och njuter.

Så är det dags för lunch på Konserthustrappan där knappt en kvadratcentimeter finns ledig. Doften av frukt och grönt blandas med den mindre angenäma från blöta fläckar ... Ständigt dessa kontraster. Ständigt detta utbud. Och ständigt detta larm.

Mätt och nöjd tar jag tåget hem. Det är trångt, det strular och stannar på vägen. Men sen är jag hemma, hemma i Den Lilla Staden.

Lugnet slår emot mig redan på perrongen. Friden och tystnaden. Visst, småstadens medalj har också sin baksida. Fast framsidan överglänser allt.

Här klätttar rosor kring muromgärdade trädgårdar. Här glittrar sjön i fonden bakom åldriga kullerstensgator. Och här tronar mitt hus som jag älskar, mitt i idyllen.

Jag är lyckligt lottad som kan ta del av två världar. Storstad i lagom dos, intages med lagom tidsintervall -- en medicin som fungerar utmärkt väl.

Men detta är mitt hem. Jag har funderat klart.