Blogg gratis Logga in

Lady Stalker


Nu flyttar jag ...

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 18 Januari, 2008 10:49

... nej, inte från Den Lilla Staden, utan från denna sajt. Jag har tyvärr haft så mycket publiceringsproblem. Det måste bli enklare att göra inlägg, så det kan ske oftare! Eller hur?

Så välkomna till "stalkerlady punkt blogspot punkt com".

Notera den omvända ordföljden. Ni måste också ha Google- eller Bloggerkonto för att kommentera, men det är ju lätt fixat! Vi ses!

PS. Jag behåller denna blogg också, för er som vill läsa gamla inlägg.

Uppdatering: Det går nu bra att kommentera på nya bloggen även utan Google/Bloggerkonto!





Farligt att passera kassan?

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 05 Januari, 2008 18:29

God fortsättning på nya året önskar jag alla! (Om än sent.)

Detta blir ett kort inlägg om en skylt jag såg i Flen på väg till trevligt besök hos Dubbelörnen.

Vid ingången till Coop stod följande att läsa:

Mellandagsrea

Halva priset

Underkläder
Strumpor
Strumpbyxor

Avdrages i kassan

-----------------------------

Jag klarade mig dock ...





Julig lista: Antingen eller

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 23 December, 2007 16:02

Jag plockade upp denna lista hos Isabelle. Med den önskar jag alla mina läsare en riktigt god jul och ett gott nytt år!

Skinka eller sill?

Skinka, men det ska vara med skånsk grovkornig stark senap till! Och tralalala - det blev en skinka till slut! Skinkprognosen såg dyster ut på Willys i går. Men på Coop ljusnade det vid horisonten.

Köttbullar eller prinskorv?

Både korv och köttbullar är ju så att säga vardagsmat på barnfamiljens meny ... Inte så man direkt längtar ihjäl sig. Men julkryddade egengjorda köttbullar slår prinskorv med hästlängder.

Gammal eller ny julmusik?

Alla kategorier, beroende på tillfälle. Vid brasan och glöggen blir det "O helga natt" med Jussi Björling. Senare kanske man vill ha 80-talsnostalgi i form av "Last Christmas" eller nån amerikansk dänga. Men gammal musik vinner nog i längden.

Julknäcke eller vörtbröd?

Knäcke helt klart. Med skinka och senap på.

Julmust eller glögg?

Sliskig läsk? Nej, tack. Glögg vill jag ha i glaset. Gärna vit, spetsad med rom.

Gles eller tät gran?

Måste fegt svara "mitt emellan". Ingen amerikansk jättebuske och ingen spenslig liten sak från tundran.

Låg eller hög gran?

Hög, eftersom vi har högt i tak.

Pepparkakor eller lussebullar?

Pepparkakor (numera glutenfria ... men de är jättegoda de med.)

Aladdin eller Paradis?

Mörk choklad - inget annat. Så Paradis går förstås "fetbort".

Hemma eller borta?

Hemma trivs jag bäst på julafton. Men det är klart - kommer någon och tvingar mig att fira på Seychellerna för en gångs skull, så är jag inte direkt nödbedd.

Traditionellt eller nyskapande?

Tror på att var och en skapar sin egen tradition, med blandningar av ärvda saker/idéer och nya dito. Men nog är jag mer åt det traditionella hållet. Här blir det ingen kritvit jul med fattigmansljusstakar och portförbjudna röda detaljer.

Färdiginslaget eller slå in själv?

Slå in själv - det är ju halva nöjet.

Teskedsgumman eller Trolltider?Man var väl med då det begav sig - på Teskedsgummans tid alltså. Göta Petter på er!

Äta före eller efter Kalle Anka?

Kalle Anka? Who cares? Inte jag i alla fall. Mat vid tretiden blir utmärkt. Men Karl-Bertil Jonssons julafton känns värre att missa.

Amerikansk jultomte eller svensk gårdstomte?

En mix blir det nog. För hans stass är inte enbart grå.

23:e eller 24:e december?

Mäh!!! säger jag, som tonåringarna ... Den minst stressiga dagen förstås. Och det är den 24:e - som jag alltså väljer.





Vackrast vinner?

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 12 December, 2007 18:49

Här har varit torka ett tag. Blogginnehavaren mår inte så bra, och uppdateringarna har varit färre än någonsin. Men ändring är på väg - och framöver en överraskning! En systerblogg, som än så länge är hemlig ...

Men först:

Vackrast vinner?

Det handlar om adventspynt. Tidningarna i Pressbyrån skriker ut sina rubriker: En riktig lantjul, Så skapar du julhemmet och Vackrast inne. Nej, inte "Vackrast vinner" som jag först råkade läsa det som. Men så känns det, att finaste inredningen vinner.

Varför har Sverige blivit så inredningsfixerat? Adventstid som vanligt och fram med pyntet. Elljusstakar och stjärnor placeras ut, hyacinter och amaryllis planteras. Lite glögg på kvällskvisten förstås och en och annan pepparkaka slinker ner. Men var går gränsen? Finns det någon gräns? Måste hela hemmet inredas i vitt? Med små hjärtan och kransar och ljusstakar av fattigmanssilver?

Intet ont om bloggar som visar detta. Intet ont om folk som faktiskt har detta som sitt främsta intresse. Det är inte min sak att lägga mig i. Men det jag reagerar mot är överdrifterna. När inredningen tar över, när det inte längre syns att ett hus faktiskt har invånare. Var är barnens läxor? Papper från fröken? Gympapåsar och dagstidningar?

Jag vill inte med detta "attackera" någon. Jag vill bara väcka frågan: Var går gränsen för sunt inredningsintresse och besatthet?

I mina fönster står adventsljusstakar. Jag har hyacinter och amaryllis, och i soffan finns matchande kuddar. Men på köksbänken trängs gamla mjölkpaket och på golvet ligger ouppackade gympapåsar. Här bor en familj med fem personer. Vi lever och det syns!

Och min blogg är försummad på grund av livet, som just nu inte far så väl fram med mig. Ha överseende! Vänta på mig.

Jag kommer igen. Carpe diem!





Värdinnans ABC, del 2

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 22 November, 2007 13:24

Har väntan varit svår? Nu är den här -- andra delen av Värdinnans ABC: "En middag i all enkelhet". Se där, nu får jag med två av mina favoritämnen: mat och nostalgi.

År 1930:

Den första middagen i det unga hemmet skall kanske höra till kategorin "middag i all enkelhet". Det kan betyda allt möjligt i fråga om antalet rätter och finhetsgrad! / - - -/ Men den nygifta familjen, som verkligen måste tänka på att spara och som ingen hemhjälp har, kallar även sin middag så och det med rätta. Man bjuder absolut inte på kort, man telefonerar, men därmed är visst inte sagt att man ej kan vara fint klädd, smoking är vanligt ..."

I telefonen underrättar man om det skall vara kavaj eller smoking.
/ - - - / Många fruar ha två klänningar att välja emellan, den ena fin, den andra ganska använd, men hon vill ha dem på just där de mest passa, och det är verkligen en onödig tråkighet att behöva visa sig i den mindre fina i en samling fint klädda damer, bara därför att värdinnan av anspråkslöshet inte sagt, hur många som skulle komma. Ty själva middagstypen -- en middag i all enkelhet -- kan man ju inte rätta sig efter.

Reflektion från år 2007:
Smoking tillhörde alltså det som först införskaffades i det "unga hemmet". Varför inte ytterligare en klänning till stackars unga frun, som nu enbart har att välja mellan två dylika? *Rafsar själv igenom mina lager med klänningar och kjolar*, där exemplar återfinnes från de mest skilda epoker (läs ett-två år tillbaka), samt i varierande stadier av förfall (läs grad av hipphet). Tar mig för pannan och inser att det nog varit enklare att välja mellan två.

Fasar också för vad en finare middag "utan enkelhet" skulle innebära för klädsel i ovannämnda kretsar. Krinolin? Kröningsmantel?

År 1930:

Skall middagen bestå av smörgåsar på en tallrik eller verkligt smörgåsbord? Ja, tänker man uteslutande på besväret, så är ju frågan lätt nog besvarad: det är mycket vigare med två, tre smörgåsar på en assiett. Men det är absolut inte så roligt, och kan man, skall man nog, när det ej är för många gäster, vara det gammaldags smörgåsbordet trogen. Vi äro bra dumma, om vi så där i "all enkelhet" och nära vänner emellan skulle slopa en så typiskt svensk bjudningsform ..."
/ - - - / Utlänningen anser Sveriges namn förbundet med tanken på smörgåsbord ... / - - - / I de svenska hemmen ser han bara två ā tre enstaka smörgåsar melankoliskt ligga på en tallrik.

Reflektion från år 2007:

Stackars utlänning! Komma hit och behöva se melankoliska smörgåsar. Nej, tänker man uteslutande på besväret är det nog take-away som gäller. Thai? Grekiskt? Italienskt? Se där, nu får vi utlänningen att också känna sig hemma, med målgruppsanpassad middag "i all enkelhet".

År 1930:

Under det man äter smörgås serveras supen för den, som vill ha den. Pålägget kan ju vara mer eller mindre fint; om det är tre smörgåsar, bör en vara med ost ..." / - - - / Soppa, kött, efterrätt äro egentligen enklare -- hur fina rätterna än äro -- än fisk, kött och efterrätt. / - - - /
Gös är sedan gammalt kalasfisk, ehuru visst ej alla anse den så god. Om man vet att, att alla tycka om det, kan man också ha stekt ål, stekt på halm i ugnen, men detta endast om man känner allas smak. / - - - / Fågel är en kanske för vanlig kötträtt.

Är det en verkligt enkel middag förekommer ej mer än en sorts vin. Chablis går till alla rätter, men är inte i allas smak.

När man tågar från bordet, går värdinnan först med sin herre och värden med dam sist ... / - - - / Så bjudes kaffe omkring och värdfolket roar gästerna -- vart värdfolk på sitt vis!

Vid halv elvatiden bjudes därpå en bricka med ihällt te och öl jämte påbredda smörgåsar och småbröd. Efter det brukar det förnämsta paret bryta upp.

Reflektion från år 2007:

Jag säger bara en sak: sushi! Kan som bekant avnjutas i form av take-away. Och vid halvelvatiden smörgåsar -- igen? Har inte till och med utlänningen fått sitt lystmäte så dags? Och hur gjorde man med de gluten- och laktosintoleranta?

Beträffande vilket par som var förnämast, får vi bara hoppas att detta var allmänt känt. Annars kanske det bjöds på slagsmål -- en passande underhållning, iscensatt av värdfolket?

----------------------------------------

Fler avsnitt följer av Värdinnans ABC.





Värdinnans ABC, del 1

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 11 November, 2007 15:40

Hur dags skall man göra visit? Och hur skall det gå till? Ja, de frågorna dryftas i "Värdinnans ABC" från år 1930. Låt oss göra en tidsresa genom djupdyk i texten:

"Låt nu man och hustru göra visit på den nya orten dit de flyttat. I behaglig tid ringa de alltså på dörren. När hembiträdet öppnat, fråga de inte: "Är fru Isaksson hemma?" utan "Tar fru Isaksson emot?".

Jungfrun svarar nu till exempel, att fru Isaksson inte tar emot. De lämna då jungfrun, på den silvertallrik, som hon tar från tamburbordet (hon får absolut inte taga emot kortet i handen) två kort för mannen och ett från frun, alla vikta, antingen rakt vid högra kortsidan eller snett i högra nedre hörnet. Därpå avlägsna de sig.

Tager åter fru Isaksson emot, tar maken av sig hatt och rock och makan pälsen (om det är på vintern). Är pälsen mycket snygg kan hon dock behålla den på."

(Reflektion från år 2007: Vad gör man om tallriken är av tenn? Om man viker korten i fel hörn? Och om man faktiskt skymtar fru Isaksson där inne, i det första fallet. Får man inte ropa lite svagt då - eller kanske vissla ...? Och hur definieras en "snygg päls"? Inte alltför maläten kanske. Och troligen ganska äkta.)

Fortsättning:

"Värdinnan skall välja samtalsämne, om detta nu inte spontant infinner sig. Samtalet bör helst ej flyta trögt; ju trevligare en visit är, ju fortare tiden går, desto större förtjänst hos värdinnan. Efter tio minuter, en kvart sker uppbrottet. Man och hustru utbyta blick, hustrun reser sig och så taga de samtidigt avsked av värdinnan, som också reser sig och följer dem till dörren, ja, kanske ända till ytterdörren beroende på hennes samhällsställning. I ett stort hus ringer hon på hembiträdet, som skall hjälpa den besökande damen på med kappan, pampuscherna
m. m. eller också håller sig jungfrun i beredskap, när det är visit och kommer in i tamburen, då hon hör att man bryter upp."

(Reflektion från år 2007: Bryta upp efter tio minuter, en kvart? Hinner man då tugga klart på kakorna? Eller svälja allt kaffe? Förmodas den besökande mannen klä på sig själv? Och var går gränsen för ett stort hus?)

Fortsättning:

"Har man bara en jungfru, behöver denna inte byta till svart utan kan ha på sig en ljusblå klänning med snibb, men med serveringsförkläde, som hon tar på "när det ringer". Man kan inte begära, att hon ska stå i spisen i spetsmössa, kanske en med långa band, som fastna överallt! Men vid femtiden när hon snyggar till sig till middagens dukning och servering (utan att ha ömsat klänning), byter hon ut snibben mot spetsmössan."

(Reflektion från år 2007: Tack och lov att man inte begärde att jungfrun skulle stå "i spisen" i spetsmössa ...)

--------------------------------------------------------------

Fler avsnitt följer av "Värdinnans ABC".





Sju sanningar om mig

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 27 Oktober, 2007 22:02

Då var det dags! Härmed levereras sju sanningar om mig, efter mer eller mindre direkta utmaningar från höger och vänster.

1. Jag har varit en fena på bowling

Som tonåring fanns det en självklar plats dit jag tog mina dejter: bowlinghallen! I början undrade hallens ägare varför jag (och min kompis) slet ut färgen i rännan ... Men efter ett par år så slog jag mitt personliga rekord: 232 pinnar på en serie! Jag tävlade till och med i DM.

2. Jag har ätit lammskalle

På en universitetsfest får man inte banga. Framför mig på tallriken låg en halv lammskalle. Varsågod - ta skeden och gröp ur kinden! Om man inte fäste sig så mycket vid synintycket smakade det ganska bra. Som lammkött i allmänhet. Men apropå syn, så var det bordskavaljerens uppgift att ta ögat i snapsen! Här kan jag säga att min faktiskt bangade, men att andra slukade desto fler (ögon alltså). En fick så konstiga känslor framåt natten: "Någon stirrar i min mage" och åkte in för att magpumpas.

3. Jag har åkt buss med en femtiolapp i strumpebandet

Iklädd nätstrumpor, kort kjol och spetslinne äntrade jag bussen. I strumpebandet satt en femtiolapp inkilad ... väl synlig. Nej, lugna nu! Jag skulle faktiskt på maskerad. Är jag ursäktad? Temat var "horor och hallickar". Vad gör man inte i sin gröna ungdom?

4. Jag kan rabbla tyska prepositioner i sömnen

An, auf, hinter, in, neben, über, unter, vor, zwischen! Prepositionerna sitter i ryggmärgen tack vare min käre tysklärare, som i högstadiet iklädd grön kavaj (ja, alltid) dirigerade klassen. Sen kan man ju fråga sig vilka prepositioner som styr vad, men det hör ju inte hit.

5. Jag minns vad jag drömde när jag var fem år

När jag var fem år och vaknade skräckslagen efter en mardröm, bestämde jag mig: Denna dröm ska jag minnas hela livet. Och varje år påminde jag mig sedan om just denna dröm. Vad den handlade om? Jo, ett hus fullt av drakar. Överallt huserade de, och den drake som placerat sig i badkaret väste åt mig: "Vet du vad jag ska ha till middag i kväll?" Traumatisk barndom, jag?

6. Jag kan laga vad som helst som "här är ditt kylskåp"

Ni som var med på 80-talet minns serien "Här är ditt kylskåp" där Jan-Boris Möller åkte runt och öppnade kändisars kylskåp. Av det som råkade finnas på hyllorna lagade han sedan till en måltid, smaka vad det smaka ville. Oftast blev det bra, men i Doktor Albans kylskåp fanns blott cirka tre saker. Minns inte vad det var, men gott blev det tydligen inte. Framför kamerorna höll man god min, men senare kom det fram att kräkkänslorna inte var långt borta. I mitt kylskåp brukar det dock finnas lagom mycket, för att åstadkomma ett gott hopkok.

7. Jag kan inte skilja på höger och vänster

Hm, något negativt måste ju också med i denna lista. Det som först kommer för mig, är min oförmåga att skilja på höger och vänster. Jag måste alltid tänka efter innan jag ger en vägbeskrivning. Medfödd defekt? Tja, det beror väl på höger hjärnhalva ... eller vänster?





Åtta saker jag inte ger en chans (till)

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 19 Oktober, 2007 16:48

Jag är åter utmanad! Isabelle ber mig lista åtta saker som jag inte ger en chans (till). Och då gör jag det!

1. Tälta

Jag har tältat vid två tillfällen i mitt liv. Första gången ösregnade det hela tiden. Jag var genomsur i dubbel bemärkelse, för att inte tala om min packning. Andra gången ramlade ett gäng fulla 08:or över tältet och raserade det, varpå min tältkamrat gav dem en omgång med tältpinnarna. Dagen därpå blev alla mina kläder stulna ...

2. Åka berg- och dalbana

Utsätta sig för illamående, skräck och yrsel frivilligt? No way. En del kanske ser charmen, men inte jag. Livet har nog av berg- och dalbanor ändå.

3. Dansa salsa

Jag må vara vältränad, men koordinerad dans är inte min grej. Benen och höfterna vill liksom inte samtidigt. Och hjärnan "fetdissar" musiken. Så den enda salsa som kommer i min väg, är den som munnen gillar. I mat.

4. Äta inälvsmat

Det smakar faktiskt okej. Jag menar isterband, blodpudding och sånt. Men bara vetskapen om vad det egentligen är får magen att vända sig. Rå fisk däremot går jättebra! ;-)

5. Gå ekonomlinjen

... på universitetet. Jag skulle bli nationalekonom. Jag förträngde helt att språk är mitt gebit. Jaha, så gick det som det gick. Ett år stod jag ut, med hopplösa tentor i "samhället som ett ekonomiskt system" och dylikt. Men marknadsföringen spetsade jag direkt! Och festerna var himla roliga.

6. Orientera

Ett orienteringsminne: Jag och min bästis i sjuan gick vilse. Och då menar jag verkligen vilse. Efter timmar av irrande kom vi till en liten stuga, där en gammal gubbe och gumma förbarmade sig över oss. Uttorkade kastade vi oss över vattenhinken i deras lantkök (nej, de hade inte rinnande vatten). Stora vägen visade sig gå strax bakom huset. Och när vi kom ut, var lärarna i färd med att kalla till skallgång.

7. Spela golf

Jag provade en gång, på en friluftsdag. Men varför slå upp gräs med fina klubbor på någon annans mark, när man kan hacka med specialgjorda redskap i sin egen trädgård? Till större nytta.

8. Dricka körsbärsvin

Här behövs inga vidare kommentarer. Förutom att en hel flaska nog bör delas av flera personer. Speciellt om man inte är särskilt gammal.

-----------------------------------------------------------

Nu skickar jag utmaningen vidare till alla, vars listor inte innehåller utmaningar ...





Utmanad: De sju

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 06 Oktober, 2007 12:38

Såsom bloggläsare hos Lotten, måste jag också göra "fylleriövningen" om De sju:

1. Min mamma lagar världens godaste grytor, särskilt med kyckling och lamm (inte samtidigt). Hon finns alltid där för mig.

2. Min mormor kunde sy vad som helst och var en hejare i köket. Som 11-åring åt jag åtta portioner i rad av hennes inkokta lax. Min mormor gick bort alldeles för tidigt.

3. Min morfar kunde snickra, svarva och måla. En konstnär i Asea-kostym. Min morfar gick bort alldeles för tidigt.

4. Min pappa kan allt om klassisk musik och kan konversera om en tekopp, om så krävs. Han finns också alltid där för mig.

5. Min farmor har jag aldrig träffat. En varm människa, som lämnade det jordiska alldeles, alldeles för tidigt.

6. Min farfar var min brevvän i många år. Han var mästare på orgel och jag är stolt över hans verk. Tack vare hans gamla skrivmaskin började jag författa.

7. Jag tänker aldrig, aldrig ge mig. Jag ska bli författare. Jag är författare. :-)

_______________________

Fler rapporter om De sju emotses med spänning!





Lady Stalkers legendariska äppeltosca

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 24 September, 2007 11:34

Alla har vi en "tosca". Receptet vi inte kan sluta laga ... som våra vänner har ätit tills de storknar och pustar av vällust - och leda? Men de första 50 gångerna är det gott i alla fall.

Det var numera nedlagda mattidningen Amelia Mat som myntade uttrycket "tosca" i ovannämnda bemärkelse. En medarbetare på redaktionen hade bjudit sina kollegor på en god toscapaj och kunde sedan inte sluta baka den. Vilka toscor gömde sig nu hemma hos läsarna?

Hos mig finns denna! Smaklig spis!

Lady Stalkers legendariska äppeltosca

6 medelstora äpplen
1 tsk kanel
50 gram smör
1 Ŋ dl havregryn
1 dl socker
1 msk vetemjöl
2 msk mjölk

Sätt ugnen på 225 grader. Skölj, klyfta och kärna ur äpplena. Skär dem i smala klyftor och lägg dem i en smord pajform. Strö över kanel. Blanda smör, havregryn, socker, mjöl och mjölk i en kastrull och koka upp under omrörning. Bred ut havgregrynssmeten över äpplena och grädda i mitten av ugnen cirka 15 minuter. Servera äppeltoscan varm, med lätt vispad grädde, vaniljsås eller glass.

Bonustips 1: Gör gärna dubbel sats av havregrynssmeten!

Bonustips 2: De humoristiska receptsamlingarna från Amelia Mat finns här.

----------------------

Kom igen nu. Ge mig recept på era "toscor"! (Det behöver inte vara efterrätter.)





Husmoder år 1937

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 17 September, 2007 22:10

Högt ärade! Ni har i hög grad glatt mig genom att skaffa Eder första delen av Husmoderns "Sättböcker". / --- / " ... för oss som vilja sköta våra hem med omsorg och ge vår familj pigga, moderna och omväxlande rätter ..."

Så skriver fru Ebba Kolare i en liten bok jag nyligen skaffade, till det facila priset av 20 kronor.

Som husmor sjuttio år senare tampas jag med liknande frågor. Vad ska vi ha till middag? Blir det Mamma Scans köttbullar med makaroner eller ska man slå på stort och laga något avancerat ur Arlas behändiga broschyr?

Efter lite bläddrande i Husmoderns sättbok, inser jag att dåtidens middag inte direkt kom till på en kvart.

Vad sägs om dessa tips?

Kanin ā la Orly.*

En ung kanin flås, köttet lossas från benen, befrias från hinnor och senor och skäres i rundlar, något större än en 2-krona, som marineras med salt, peppar, lagerblad och citronsaft, doppas i frityrsmet och kokas i flottyr.

*) Ja, det är punkt efter rubriken ... Olle Josephson var inte född än.

Njurkrutonger.

Kalvnjurar befrias från alla hinnor och allt fett. Läggas i ättiksblandat vatten över natten. Tagas upp och avtorkas väl. Hackas sedan fint tillsammans med 1 tsk. märg. Denna färs blandas med 1 eller 2 ägg alltefter portionens storlek och avsmakas med salt och vitpeppar. Färsen bredes sedan tjockt på franskbrödskivor, vilka ställas i varm ugn i 5 min.

-------------------

Hm ... Över natten? Hur ska jag hinna jaga kanin? Kalv? Gelé någon? Hur gör man? Och leta efter en tvåkrona lär ta sin lilla tid ... För att inte tala om hur man ska hinna ondulera håret?

Nej, jag tror inte jag var så hungrig.





Astrid Lindgren i mitt hjärta

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 04 September, 2007 21:19

Världens bästa författare fick aldrig Nobelpriset. Hon hamnde inte bland De Aderton. Men hon tog plats i miljontals hjärtan hos miljontals barn ... över hela världen.

Det är stort.

Mio min Mio

Jag minns Landet i fjärran, Mio och hans fader konungen. I mitt tycke hennes största verk.

Men Mio min mio är långt ifrån "bara" en saga för barn. Läs den och ni flyttas till sagoberättarnas och lägereldarnas tid. Njut av det sjungande språket, sagans magiska tretal och det godas kamp mot ondskan. När prins Mio möter riddar Kato i den sista striden, sänker han sitt svärd i fiendens hjärta.

I samma ögonblick var riddar Kato försvunnen. Han var borta. Men på golvet låg en hög av sten. Bara en hög av sten låg där. Och en klo av järn.

På fönsterbrädet i riddar Katos rum satt en liten grå fågel och hackade på rutan. Den ville visst komma ut. / - - - /

Jag stod kvar vid fönstret och såg fågeln flyga. Och jag såg att natten var slut och att morgonen hade kommit.

Sunnanäng

Min andra favorit: Sunnanäng. De små fattiga "sorkungarna", barnen Mattias och Anna som sliter ont hos Myrabonden och får leva på potatis.

I den bistra vinternatten hittar de sitt Sunnanäng, dit alla barn är välkomna. Där täljer man barkbåtar, där leker man i bäcken medan körsbärsträden blommar. Och mitt på ängen står Mor -- allas mor.

Man kunde se att det var Mor, hon hade en mors ögon och en mors händer, och hennes ögon och händer räckte till för alla barnen som trängdes omkring henne.

Detta är litteratur av högsta klass -- jag upphör aldrig att imponeras.

Mina ögon tåras när jag läser denna berättelse för mina barn. Och när slutorden kommer, då ryser jag in i själen.

Och Mattias tog hennes hand och ledde henne in genom porten. In till den eviga vårens Sunnanäng, där de späda björklöven doftade, där tusen små fågelliv sjöng och jublade i träden, där barn seglade med sina barkbåtar i vårens bäckar och diken, och där Mor stod på ängen och ropade "Kom alla mina barn!".

Bakom dem låg den kalla, frostiga skogen och väntade vinternatten. Anna såg sig tillbaka genom porten ut mot mörkret och kölden och ryste.
"Varför är den porten inte stängd", sa hon.
"Ack, lilla Anna", sa Mattias, "om porten stängs kan den aldrig öppnas mer, minns du inte det?"
"Jo, nog minns jag det", sa Anna. "Aldrig, aldrig mer."

Då såg de på varann, Mattias och Anna. De såg länge på varann, och så log de lite. Och sedan stängde de porten helt tyst och stilla.

--------------------------------------

Hur minns ni Astrid Lindgren?





Dags att välja!

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 24 Augusti, 2007 21:53

Nu har jag kommit till ett vägval. Starta eget företag? Satsa på författarskapet? Eller harva vidare i samma spår, som jag harvat i sen 17 år tillbaka? Nej, det känns inte bra ...

Men vågar jag? Bär det?

Nu får ni hålla era tummar och tår. Jag kastar snart loss med mitt företag ... och snart postas kuvert med ett visst manus till diverse förlag.

Jag är ingen Stieg Larsson, ingen Camilla Läckberg. Jag är jag.

Och jag vill. Livet är nu, livet blir vad du gör det till.

Wish me luck! :-)





Ett sommarminne: Rumänien 1974

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 15 Augusti, 2007 21:18

Här har varit bloggtorka, på grund av vistelse i solen (inte i kärringgrillen, utan under den äkta varan på en grekisk ö.)

Men nu kastar vi loss igen, och antar Ellas utmaning, bättre sent än aldrig: Skriv om ett sommarminne!

Och då gör jag det.

Rumänien 1974

I ett skakigt plan av okänt märke, sitter en familj på väg mot Draculas hemland. Året är 1974 och det är första utlandsresan för döttrarna, 7 och 10 år (yes, that's me). Minsta minisyrran är hemma hos mormor och morfar.

Varför detta udda resmål och inte trygga Mallis eller Legoland? Jo, det är specialpris för lärare och pappa ser sin chans.

Så är vi framme vid Svarta havets kust och höghushotellet tronar framför våra ögon. Cocorul heter det (ja, det minns jag, men står det kvar?). Jag och syrran får eget rum! Sedan blir hon nypt i kinderna och gullegullad med av varje städerska som passerar vår väg. Ingen är vidare intresserad av den gängliga tioåringen med råttfärgade testar.

Men denna sorg är snart förträngd. Redan första dagen blir jag kär! Nej, inte i någon jämnårig prins, utan i en av kyparna på halvpensionen. Han är bara tre gånger så gammal som jag, tralala ... och syrran blir sympatikär hon med i "söta farbrorn", som är vårt kreativa kodnamn.

Sedan åker vi häst och vagn, ser på folkdansuppvisning och dricker Citronada (gudomlig dryck med citronsmak, som sedd med mina 40+-ögon i backspegeln snarare härrör till kategorin Fanta).

Åter nåt mindre roligt: alla trasklädda smutsiga barn, som kretsar kring våra uppklädda gestalter vid middagsdags. Framsträckta händer tigger om mynt ... bara ett litet! Vi är kungar från en främmande planet.

Så går barnen och handlar åt sina föräldrar. De runda brödkakorna rullas hem i rännstenen -- som leksaker. Deras enda?

En annan dag ska den store ledaren passera. Hotellets väg kantas av folkmassor som laddat med blomster och hyllningar. Även vi turister väntar, fascinerade och storögda. Vi väntar. Och väntar.

Då kommer ösregnet. Och när den svarta limousinen slutligen passerar är det alldeles tomt. På den blanka asfalten ligger söndertrampade blommor och i ett -- svisch -- är han förbi.

Rumänien 1974. Ett sommarminne.





Instruktion för kärringgrillen

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 27 Juli, 2007 21:44

Tidigt 80-tal (vad annars i mina betraktelser?) och det är fullkomligt, sanslöst ute att vara vit! Ve den som visar sig i mintgrön urringad tröja, utan en sejour i "kärringgrillen".

Jag är en av pionjärerna. Men samtidigt skäms jag lite, så jag solar i hemlighet. En gång i veckan försvinner jag mystiskt för att steka mig på bägge sidor i något som liknar ett våffeljärn.

Här gäller vissa ritualer:

Grundkurs:

1. Spraya grillen med rengöringsmedel för att avlägsna tidigare grillares svett.

2. Ta med någon häftig musik på kassettband, förslagsvis Simple Minds, Ryan Paris eller Depeche Mode. (Ni som är födda 1986 eller senare kan sluta läsa här eller be mamma och pappa förklara.)

3. Sänk ner locket (klaustrofobiska göre sig icke besvär) och sätt på de små skyddsglasögonen. (Varning: Användandet av dylika ger en pandaliknande look; det är dock smällar man får ta.)

4. Efter halva tiden bör lämpligen armarna lyftas ovanför axelhöjd i horisontalläge, för att undvika den hemska effekten av vita armhålor.

5. För att undvika den vita fläcken "at the beginning of your behind" kan bikinitrosor användas (om du omnämner dig själv som en "hon").

6. Efter avslutat grillande bör solsängen sprayas med rengöringsmedel.

7. Duscha och smörj in dig med någon after-sun-lotion (svensk översättning: efter-sol-kräm).

Fortsättningskurs:

8. Dra på den mintgröna tröjan -- och ja: v-ringningen ska vara på ryggen!

9. Spraya luggen så de översta stråna pekar mot stjärnorna.

10. Placera gigantiska örhängen av plast i örsnibbarna och måla ögonlocken i någon skrikig färg -- varför inte turkos?

11. Kvarstår fortfarande vita ställen på kroppen kan dessa döljas med brunkräm eller kastanjevatten.

12. Bege dig till närmare disco och shejka loss till musiken du nyligen avnjöt på kassettbandet.

Enjoy!





Saker jag önskar att jag vetat när jag var 25

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 17 Juli, 2007 22:15

Om jag kunde resa i tiden, om jag kunde träffa mig själv som 25-åring igen ... Vad skulle jag berätta för mig då? Vad önskar jag att jag vetat?

Det finns en artikelserie med ovannämnda rubrik i en så kallad damtidning. Att de kommer att kalla mig för intervju, ligger nog inte helt nära till hands, så jag tar saken i egna händer, precis som After Dark. ;-)

Livet varar inte för evigt

När jag var 25 hade jag inte så mycket framtidsplaner. Livet bara rullade på. Barn? Nja, i ett annat liv kanske. Drömvilla med tjusig inredning? Äh, en liten lägenhet med ljusblå fjädrar i vas duger väl bra. Satsa på träning och hälsa? Hallå, jag hörde inte. Var är chipspåsen och vinet? Mer grädde i såsen, för tusan!

Jorden går inte under om man ryter till

När jag var 25 var jag på en anställningsintervju där arbetsgivaren kom en halvtimme för sent (!). Lokalen han bokat visade sig vara upptagen, så vi fick byta. Två gånger. Han bad inte om ursäkt, han var spydig och fräck. Jag tog tillbaka min jobbansökan men svarade fegt på hans fråga varför: "Nej, det kändes inte rätt". Jag skulle ha svarat: "Därför att jag aldrig skulle kunna jobba med en så arrogant och nonchalant skitstövel. Punkt!"

Gör det eller släpp det

Okej, vissa drömmar fanns där när jag var 25. Men varför bara prata om dem? Gör det eller släpp det! I dag går jag mina promenader i ur och skur. Jag lyfter skrot på gymmet för det får mig att må bra och jag stjäl varje liten stund för att ladda batterierna. Livet pågår NU.

Att sova till klockan åtta är sovmorgon

Kära 25-åring: Att sova till åtta är sovmorgon. Att sova till tolv på dagen existerar inte i din framtid. Även som 40-plussare kommer du att väckas av livliga telningar vid sextiden, helg som vardag.

Rå fisk är jättegott

Fisk är inte bara djupfrysta panerade pinnar. När jag var kring 25 blev jag bjuden på min första sushi. Jag mådde illa i flera år efteråt ... Föga anade jag att denna rätt i framtiden skulle bli -- ett begär!

Man klarar sig utan MTV

När MTV var nytt hängde jag vid tv:n som en fluga i en godispåse. VHS-högen växte sig kämpahög med musikvideos (ja, detta utspelade sig på den tiden, då Språknämnden fortfarande inte beslutat om pluraländelsen "video-r"), och jag tävlade (!) med sambon om vem som kunde få de häftigaste och nyaste låtarna. I dag: MTV -- finns det fortfarande? Finns tv? Trots 23 kanaler är det få gånger den slås på. Om man inte är sjuk eller nåt.

Kaffe är också gott

Kaffe intogs som ett nödvändigt ont i mitt 25-åriga liv. Det var koffeinet jag ville åt, och som student ersatte jag det ibland med dylika tabletter ... Kanske skulle någon berättat för mig om den fluffiga caffelatte som hägrade i framtiden?

Fyrtio är inte gammalt

Som 25-åring såg man 35-åringar som lastgamla. Vid 40 var gravens rand nära ... Om någon i dag kommer och andas 30-årskris, så slår jag ihjäl vederbörande.

Och nu lyfter jag min 40-plussiga (vältränade) rumpa från skrivbordsstolen för att inmundiga en somrig drink.

Mitt liv varar inte för evigt, jag har rutit till, gjort det i stället för släppt det, sovit till halv åtta (nästan sovmorgon!), skippat MTV och druckit kaffe.

Det enda jag saknar är sushi. Det finns (ännu) inte i Den Lilla Staden -- men what the heck! Tomorrow is another day!

Godnatt!





Mitt liv som skådespelare

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 29 Juni, 2007 19:08

Dramaten vet inte vad de har missat. Inte Hollywood, inte Spielberg. Inte jag heller faktiskt ...

Det handlar om mitt liv som skådespelare. Och det började så snart jag kunde tala. Jag och lillasyrran ritade kulisser för brinnande livet på stora tidningsrullar från stadens lokaltidning. (Det gäller att ha en pappa med kontakter.) Sedan fick våra föräldrar komma på premiär, med veckopeng som inträde. Oftast framfördes föreställningen som improvisation, men det hände att vi (läs: jag) skrev manus som vi sedan lärde utantill. Det ska dock medges att kvaliteten på dessa pjäser var något lägre: All energi gick åt till att memorera replikerna.

Kokosbollar och applåder

I gymnasiet blev det mera allvar: Jag spelade huvudrollen som Nobban i en pjäs av Astrid Lindgren. I uppgiften ingick att trycka i sig två kokosbollar på scenen. Fuskrekvisita? Nope. Jag bangade knappast, som ni säkert förstår.

Fler gymnasiepjäser följde. Ingmar, var fanns du? Steven? Såg ni inte platserna jag reserverat åt er längst fram? Nå, jag fick nöja mig med bifallet från mina skolkamrater och dessas anhöriga. Gott så.

Riktig teater

Som 29-åring stod jag inför det verkliga eldprovet: En riktig stor uppsättning som sedermera rescenserades i DN och fick lysande recensioner: Den goda människan i Sezuan, i Enskedespelets tappning.

Vilken roll jag hade? Ja, det är en historia för sig. Detta var en uppsättning i tält i en stor park, med amatörer och proffs blandat. Regissören jobbade mycket med masscener där det stora kollektivet fick utföra danser och sånger.

Jag har aldrig varit mycket för detta med kollektiv. Jag ville ha en roll och jag ville synas! Jaha, då får man se till att det blir så. Målmedveten när det verkligen gäller -- det är Lady S i ett nötskal. Under de första dramaträffarna var det inga repetitioner. Då övade vi bara på att uttrycka oss och göra röstövningar. Jag insåg ganska snart att här gällde det att märkas om det skulle "bli några barn gjorda". Jag tog i för kung och fosterland i teaterövnigarna, lade ner min själ i inlevelsen ... och: voėla! När det var dags för rollbesättning stirrade hundratals ögon mot regissören i spänd förväntan. Nå???

Hänger du med?

Den kvinnliga huvudrollen gick till ett proffs, den manliga likaså. Merparten stannade kvar i kollektivet. Men jag ... åh ... jag och några till fick biroller! Med åtminstone ett tjugotal repliker, varav en lång monolog! Jag skulle ikläda mig rollen som en av de tre systrarna som var ... eh ... prostituerad. En av kärnreplikerna var: "Hänger du med?" (Han hängde inte med.)

Nu vidtog timmar, dagar, månader av repetitioner. Det var blött, kallt, regnigt; vi satt i timmar och väntade på att just våra scener skulle "läggas" ... Glamouren lyste totalt med sin frånvaro. Jag nästan grät mig till sömns av trötthet.

Påskkärring på moppe

De flesta var antingen i 40-årsåldern eller också "twentysomething". Jag var i princip den enda som var mitt emellan, och en av de få som inte bodde granne med tältet. I avsaknad av körkort och kommunala förbindelser återstod bara ett alternativ: Skaffa moppe.

Sagt och gjort: Som 29-åring äntrade jag en Vespa Superbravo med störtkruka och ilade till och från teatern. Ibland iförd horsminkning, vilket föranledde rop från förbipasserande: "Är det påsk eller?".

Men succé gjorde vi.

Dramaten trots allt

Och nu glömde jag en viktig merit i mitt liv som skådespelare: Jag har faktiskt varit i hyfsad närkontakt med Dramaten: Jag har pryat där. Morsat på Lena Nyman och Ingvar Kjellson. Frotterat mig med Jarl Kulle och kompani. Till och med fastnat i hissen med en del av dem.

Du som var så bra

Men högst smäller nog telefonsamtalet från Lennart R Svensson, som också var med i Den goda människan: "Ja, hej, det var ju du som var så bra i Enskedespelet ... kan inte du komma och uppträda och sjunga nåt till exempel?" (Syftandes på föreningens teaterkvällar.)

Hm ... tyvärr ... där satte självförtroendet stopp. Nu bidar jag min tid tills jag slår igenom som författare -- och nöjer mig med att vila på gamla lagrar.





Mina senaste 24 timmar

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 26 Juni, 2007 17:11

Utmanad av Lotten ger jag här en rapport från de senaste 24 timmarna i mitt liv.

Vid 17-tiden i går var jag i färd med att laga middag, just hemkommen från jobbet i Den Stora Staden. Tioåringen hade varit med mig där och ätit sushi på favoritstället. Att laga en middag som motsvarande den kulinariska upplevelsen skulle bli svårt. Men jag lyckades rätt bra: med min Korv Marrakech -- bulgur med wienerkorv och kikärtor. Recept hittar ni här. Till och med den svårflörtade Åttaåringen åt.

Sedan byggde Åttaåringen och Sexåringen koja på en av våra uteplatser. "Mamma, kom och titta!", "Neeej, du får inte titta dääär, utan dääär.", "Stanna, stopp -- det är inte klart än", "Amen, åååh, kom och titta då". Som Frankensteins monster stapplade jag fram och tillbaka på gräsmattan.

När maken kom från Den Stora Staden var det dags för min kvällspromenad runt Den Lilla Staden. Ljumma vindar kring benen, glittrande sjö och en önskan om en stund med ett glas vin ...? Nehej, basta! Hem igen för att lägga barn i kvadrat (heter det så när det är tre stycken?). Bad av Sexåringen och sedan lite kvällsmat.

Sagoläsning och min favoritbok från barndomen stod på önskelistan. Med stor njutning åtog jag mig denna del av nattningsproceduren, och även Tioåringen kom och lyssnade andäktigt.

Lite slappande framför en amerikansk komedi följde sedan, men jag fascinerades mest av hur dålig den var. Tänkte sedan redigera lite i min roman, men hann bara två sidor, då besök på folks bloggar blev alltför frestande. Lampan släcktes först framåt 23.30 ...

I dag jobbade jag hemma - underbart! Frukost i solen på altanen. Jag var sedan otroligt effektiv men hann också med en friskvårdstimme på gymmet. Lunch: inkokt lax från helgen med färskpotatis i sommarlediga Tioåringens sällskap. Barnhämtning på eftermiddagen och så enkel middag: djupfryst kycklingpytt med stekt ägg. Nu väntar röjning i köket och 24 timmar har passerat.

Underligt så matfokuserat detta blev?! *Lalala* (slår händerna för öronen ...). Jag tänker aldrig på mat, nejdå ...

Återkommer inom kort med en annan rapport: Om mitt liv som skådespelare.





Ställd mot väggen: Femton frågor

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 21 Juni, 2007 12:21

Inspirerad av Isabelle, ställer jag mig själv mot väggen med femton frågor.

1. Kan du fixa en punktering och byta torkarblad själv?
Ingen aning. Men hur höga tror ni oddsen är? Jag har nämligen inte ens körkort ...

2. Hur äter du ett äpple?
I min legendariska äppelpaj med toscatäcke. Receptet kanske läggs ut här på bloggen vilket år som helst? ;-)

3. Är du rädd för små svarta kryp med många ben?
Nej, faktiskt inte. Såvida de inte är giftiga eller börjar på "fäst". Fast de sistnämnda har kanske inte "många" ben?

4. Big Brother eller Sportnytt?
Inget av dem, tack! Jag tillhör den lilla minoritet (?) som aldrig kollat på dessa program. Tacka vet jag danska serier och så Desperate Housewives förstås! ;-)

5. Rent spontant, om du får välja en present till dig själv, vad skulle det bli då?
En resa till Seychellerna: ett resmål som alltid fascinerat mig.

6. Är du mörkrädd?
Nej. Men som liten var jag rädd för att korsa ett vindsutrymme på väg till barnkammaren i vårt torp. Där var det i och för sig mörkt.

7. Resmål som fascinerar?
Se ovan. The Big Apple vore intressant att besöka också.

8. Ditt senaste telefonsamtal?
Till Tioåringen, som befinner sig på resande fot.

9. Om du får välja en artist som kommer och spelar för dig på din födelsedag, vem blir det?
Depeche Mode eller Echo and The Bunnymen är så välkomna. Får man bjuda skådespelare också? Då bjuder jag Johnny Depp.

10. Förrätt eller efterrätt?
Förrätt alla kategorier. Är ingen efterrättsmänniska.

11. Bästa stunden på dagen? När jag får en stund för mig själv. På kvällspromenad eller kanske med en roman (min egen eller andras ;-)).

12. Tre saker du alltid har med dig?
Nycklar, mobilen och oftast pendlarkortet.

13. E-post eller snigelpost?
E-post. Men nog saknar jag kuverten i brevlådan. Det var roligare. Fast å andra sidan: Jag har väl aldrig brevväxlat som nu!

14. Den senaste komplimangen du fick?
Häromdagen, då min mamma tyckte jag såg bra ut på ett foto. Tack för det, mamma! :-)

15. Senaste gången någon skällde på dig?
Det var säkert ett trotsigt barn ...

Glad midsommar önskar jag alla mina läsare!





Den Stora Staden och Den Lilla Staden

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 12 Juni, 2007 22:40

Jag hade en ledig dag -- i Den Stora Staden. Staden där jag bott i över 20 år, men hastigt och lustigt lämnade när Det Stora Huset dök upp.

I arla morgonstunden klev jag av på den myllrande Centralen. Men denna dag var det inte Suckarnas gång mot jobbet som gällde, utan rakt upp på Klarabergsviadukten.

Asfalten dallrar redan av den krypande hettan; det doftar damm, avgaser, kaffe och nybakt. Det doftar storstad. Och medan jag inmundigar en caffelatte med fralla, strövande mot City funderar jag. Saknar jag detta? Saknar jag att slinka in på hörnet och köpa just detta morgonfika? Att inte gräma mig om Bankomaten är stängd, för det finns tio runt hörnet?

Jag funderar vidare på en bänk i morgonsolen och sväljer sista latteklunken. Trafiken dånar tung omkring mig, affärerna öppnar och ett par ljuvliga skor blir mina. Två askar jordgubbar från torgkommersen tynger nu mina händer ... Och jag vandrar vidare, uträttar ärenden och njuter.

Så är det dags för lunch på Konserthustrappan där knappt en kvadratcentimeter finns ledig. Doften av frukt och grönt blandas med den mindre angenäma från blöta fläckar ... Ständigt dessa kontraster. Ständigt detta utbud. Och ständigt detta larm.

Mätt och nöjd tar jag tåget hem. Det är trångt, det strular och stannar på vägen. Men sen är jag hemma, hemma i Den Lilla Staden.

Lugnet slår emot mig redan på perrongen. Friden och tystnaden. Visst, småstadens medalj har också sin baksida. Fast framsidan överglänser allt.

Här klätttar rosor kring muromgärdade trädgårdar. Här glittrar sjön i fonden bakom åldriga kullerstensgator. Och här tronar mitt hus som jag älskar, mitt i idyllen.

Jag är lyckligt lottad som kan ta del av två världar. Storstad i lagom dos, intages med lagom tidsintervall -- en medicin som fungerar utmärkt väl.

Men detta är mitt hem. Jag har funderat klart.





En lärares vedermödor

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 30 Maj, 2007 14:07

Ni har läst om mina sommarjobb, men inte om ett av mina riktiga jobb: lärare. Jag säger bara: "No more".

Återigen embarkerar vi tidsmaskinen och åker till slutet av 80-talet.

Scenen:

Ett gymnasium i Stockholmstrakten, befolkat av 99 procent killar.

I rollerna:

En vild klass blivande byggjobbare som kan tänka sig roligare ämnen här i världen än svenska.

En nyutexaminerad lärarinna, inte mycket äldre än ovanstående aktörer ... (Jepp, Lady S i egen hög person!)

Bakgrund: Klassen läser just nu litteraturhistoria och lärarinnan har introducerat att det finns olika genrer. Just i dag ska hon överraska dem med högläsning: en spökhistoria! För att riktigt få den rätta känslan, har hon tagit med ett kassettband (Jepp, detta är på stenåldern.) med mystisk musik: I bergakungens sal ur Peer Gynt. Även ljuset är nersläckt, och på katedern brinner ett stämningsfullt stearinljus.

Spelet kan börja! Nu ringer klockan och in stormar klassen med tordönsvrål. Stolar skrapar mot golvet, lock slamrar och hälsningar hojtas. Griegs musik drunknar fullständigt i olåten.

Nu märker någon att det är släckt: "Vafan, har elen gått?"
En annan märker stearinljuset: "Ere nån som har DÖTT!?"
En tredje gissar: "Ska vi ha sex och samlevnad?"

Lärarinnan är mållös och ser i ögonvrån hur kassettbandet med ett poff rullat klart.

En fjärde elev undrar nu:
"Varför var det musik på?"
Då ingriper klassens rådige ordningsman:
"För att det skulle bli STÄMNING, din DUMMA JÄVEL!"

(Jepp, stämningen försvann. Och jepp, lärarinnan har sedan länge bytt jobb.)





Goda grannar?

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 11 Maj, 2007 21:23

Vad är en god granne? En som man kan ringa på hos när sockret är slut? Eller en som håller sig undan?

Mina erfarenheter är inte alltid goda. Här är några exempel på "goda grannar" jag haft:

1. Paranoida grannen:

Han bor snett ovanför i ett bostadsrättshus där jag huserar med min dåvarande sambo. En dag ringer han på och frågar: Har du en studsmatta?" "Nej, tyväääärr!" utbrister jag beklagande, i tron att han vill låna nämnda tingest. Nej, då visar det sig att han tror att jag hoppar studsmatta och det är tydligen inte direkt ljudlöst. (Hm?!) Några veckor förflyter och samma granne ringer på igen: "Det låter som om ni har en ... fax? Jag spärrar nu upp mina blå med oskyldig min: "Vad konstigt?" och låtsas inte alls om att min sambo faktiskt startat eget och införskaffat just denna tekniska apparat.

2. Pyskfallsgrannen:

I ett annat hus bor ett par som är religiösa fanatiker, alkoholister och
-- troligen -- psykfall. Inget de kan hjälpa förstås, men -- hm -- är de goda grannar? Döm själva.

En dag låser jag mig ute. Det är 20 grader kallt och jag är klädd i mysbyxor och T-shirt, då jag bara sitter hemma och pluggar. En tur till tvättstugan medförde helt enkelt glömd nyckel. Med skallrande tänder hackar jag fram: "Får jag komma in och ringa efter hjälp och en extranyckel?" Svaret kommer blixtsnabbt från kvinnan innan dörren slås igen framför min näsa: "Nej, det går inte -- vi har inte städat!"

Maken till denna kvinna kommer ner i tvättstugan en dag. Det är långfredag och min sambo har fräckheten att köra en tvätt. Grannen trycker hotfullt upp min sambo i hörnet med frågan: "Är du konfirmerad?" "Nej" blir svaret. Grannen: "Då ska du ha stryk, din jävel."

3. Ãckelgrannen:

I samma hus som ovan bor en annan granne. Varje kvart harklar han sig med ett öronbedövande ljud som får tavlorna att skallra. Och en dag får han för sig att bedriva älskog på balkongen. (Eller kanske är det sonen? Plötsligt är han nämligen 30 år yngre.)

Kom igen nu: Jag vill höra om era "goda grannar"! Jag utmanar alla som läser på min blogg!





Författardrömmar

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 06 Maj, 2007 21:09

Det var en solig sommardag och alla normala barn drack saft, plaskade i uppblåsbara pooler eller spelade fotboll.

"Kan vi inte leka" försökte min lillasyster.
"Nej, jag ska skriva", svarade jag, och släpade ut farfars gamla reseskrivmaskin i trädgården. Sedan satt jag timme ut och timme in och knattrade papper efter papper fulla med noveller och romanutkast.

Jag var sex år. Och totalt skrivfrälst.

Sedan följde åratal av knattrande. Byrålådorna fortsatte svämma över av alster, mer eller mindre halvfärdiga. Det började med söta historier om flickor och deras familjeäventyr. (Självbiografiskt? Vadå?) Samtidigt som jag själv började rida och reste på min första utlandsresa, gjorde "Maria", "Susanna" och mina andra hjältinnor detsamma.

Tonårssmärta och 1800-tal
Som fjortonåring satte jag mer avancerade saker på pränt: Tonårskillen som super sin kärlek under bordet, så hon fryser ihjäl i snön ... Paret som smärtsamt ska göra slut, flickan som upptäcker att hon är adoptivbarn. (Nej, nu är vi långt från självbiografi!). Så var det dags för den första "romanen", om en flicka på 1800-talet som tog tjänst som herrgårdspiga. Jag levde mig in så till den grad att jag låg och fantiserade halva nätterna om mina hjältar och var smygkär i den snygge drängen ...

Den Stora Romanen
I tjugofemårsåldern tänkte jag att nu får det bli allvar! Nu ska Den Stora Romanen skrivas. Sagt och gjort. I nästan ett år dansade mina fingrar, nu över tangentbordet till en PC. Farfars skrivmaskin var förpassad till förrådet. Det rödsvarta bokstäverna (ja, färgbandet hoppade) och åtgången på Tippex blev lite frustrerande. Och min sambo hade ju skrivare ...

Det här var seriöst och jag var nöjd. En nutidsroman som utspelade sig i slutet av 80-talet. Parallellhistorier med kärlek och dramatik. Men vad hände? Jo, självkritiska jag förpassade allt till byrån igen. (Och disketter i bankfacket dock.)

Åren gick, närmare bestämt över femton ... Den Stora Romanen plockades fram och nu häpnade jag över hur bra vissa partier var ...(Sämre hade väl publicerats!) ... och hur pinsamt dåliga andra var. En fyrtioåring har inte direkt samma ryggsäck som en tjugofemåring, milt sagt.

Suck, pust. Fram med en utskrift (nej, jag hämtade inte disketterna), genomgång och redigering av allt följde nu! Vissa partier fick vara: de - i mina ögon - lysande. De pinsamma skrevs om. Och så tillkom nya kapitel, däribland slutet.

Slutredigerat?
Det tog nio månader. Bra! Sedan föddes väl babyn?
Nope ... Den har nu legat ett år och har gått långt över tiden ... Är det nu någon idé? Jag kan inte läsa om mer, inte redigera mer. Jag är helt blind på texten. Och vågar inte låta nån annan läsa.

Jag googlar och ser hur svårt det är att bli antagen. Norsteds och Bonniers får tusentals manus om året. Hur många blir utgivna? Ett tiotal?

Ja, jag vet. Även Strindberg och Astrid Lindgren blev refuserade. Först. Men jag kommer mig aldrig för. Och nu ska det väl vara chicklit för hela slanten. Eller deckare ....

Finns det någon därute som vill läsa om kärleksförvecklingar i 80-talets Stockholm?





Och så blev det sommar ...

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 28 April, 2007 11:47

... bara så där!

Syrenbuskarna spirar, fåglarna håller konsert.

Jag sitter med en caffelatte, vid en solvarm vägg på min stora altan. Några steg bort ligger trädgården, som en grönskande oas. Åt andra hållet mitt vackra lantkök, där radion småpratar trevligt. En ljum fläkt mot ansiktet, ett barnskratt långt borta.

Nu slår kyrkklockorna och det är helg. Helg i min lilla stad, långt från tunnelbanor och hets.

Jag är lyckligt lottad.





4 x 8 saker om mig

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 21 April, 2007 23:16

Återigen ett inlägg som bara handlar om mig :-), men jag blev så inspirerad av Humle och dumle och listorna där.

Fyra jobb jag haft:

1. Jultomte (say no more)
2. Kallskänka
3. Nattportier
4. Lärare

Fyra ställen jag bott på:

1. Enköping
2. Motala
3. Linköping
4. Enskede

... och totalt 18 olika adresser! Ja, det är sant .. Hoppas nu det dröjer till nästa flytt!

Fyra platser jag har semestrat på:

1. Rumänien
2. Gardasjön
3. Zell am See
4. Kefalonia (och nio andra platser i favvo-Grekland!)

Fyra filmer jag kan se om och om igen:

1. Annie Hall
2. When Harry met Sally
3. The Love Letter (om en tidsresa till/från 1800-talet)
4. Amadeus

Fyra webbplatser jag besöker dagligen:

1. Min privata mejlsajt
2. Solusfemina
3. Lotten
4. Och så massa andra bloggar, ingen rangordning ...

Fyra favoritmaträtter:

1. Tapas
2. Indiskt
3. Meze
4. Mammas kycklinggryta

Plockmat är mums!

Fyra ställen jag skulle kunna tänka mig att vara på just nu:

1. Seychellerna
Dit ska jag bara någon gång! 2. I mitt torp, smultronstället på jorden
3. Framför en kakelugn med en god bok och glas vin (Ska kanske gå nerför trappan och förverkliga ... ;-))
4. Vid en god måltid med mina bästa vänner

Fyra tv-program jag inte vill missa:

1. Desperate Housewives
2. Danska serier som Hotellet och Krönikan (för att inte tala om Matador, long time ago ...)
3. Playa del Sol
4. Vad som helst med Jonas Gardell

Jag vill också ser fler listor! Trevlig helg, alla!





Livet i tvåor och sjuor

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 10 April, 2007 13:43

Berätta om ditt liv, utifrån de årtal som slutar på två och sju! Jag hittade idén här och snor den för att den var så bra! Tack!

1967 ... får jag min första lillasyster. Mitt tidigaste minne är hur jag plockar blommor tills mamma ska komma hem från BB. Mitt andra minne är hur jag är fruktansvärt svartsjuk medan mamma byter blöjor på lillan. (Inga Pampers eller Libero här inte, utan cellstoff och plastsnibbar. Huga! Undra på att ungarna gick på pottan tidigt.)

1972 ... går jag i lågstadiet och har utsvängda jeans. När de blir för korta är det bara att sy på en extrakant i blommigt tyg!

1977 ... går jag i högstadiet och modet föreskriver uppvikta smala jeans med randiga strumpor till. Lördagskvällar tillbringas än så länge hemma hos familjen framför Familjen Macahan och andra odödliga serier som hela Sverige tittar på. För att inte tala om när Ingemar Stenmark kör storslalom och hela landet stannar.

1982 ... går jag i gymnasiet och arrangerar skoldanser. Musik är ett enormt intresse liksom mode. Jag är så kär, så kär. Och det är besvarat!

1987 ... går jag på universitetet och är också kär. Men i en annan, som detta år blir min sambo. Jag flyttar från studentstaden till Huvudstaden och känner mig sååå stolt! Köper också min första bostadsrätt.

1992 ... har jag också en bostadsrätt (i samma område!), men med ny sambo, som ska bli min make. Jag jobbar inte alls med det jag utbildade mig till, men är glad ändå! Reser på en underbar bilsemester i England och det regnar inte en enda gång!

1997 ... är jag mamma till en ettårig pojke och detta är en omställning utan dess like. Kolik, vakna nätter ... Orkar vi ett barn till?

2002 ... är jag mamma till tre små pojkar. Börjar jobba igen efter flera år hemma och bor numera i villa.

2007 ... har flytt Huvudstaden för Den Lilla Staden där mitt drömhus finns. Samma make och inga fler barn. Däremot står en del kvar på att-göra-listan: ge ut en roman och hitta ett drömjobb. Fast drömjobbet är ju att bli författare ... Kanske ger det sig? Vi får se 2012!

Nu utmanar jag dessa att också berätta om sina liv i tvåor och sjuor: Flinn, Ica, Solusfemina och Roomservice.





Insikter i London

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 02 April, 2007 22:36

Det har varit lite stiltje här, för jag har varit ute och rest! Visserligen i jobbet, men miljöombyte skadar aldrig. Och liiite tid på egen hand blev det i denna huvudstad, som man aldrig kan få nog av.

"Den som reser har något att berätta" heter det. Man funderar också över en del insikter (gamla som nya, utan prioritetsordning):

1. I London hör man (nästan) alltid ett "sorry" om någon stöter till en. Hemma får man (oftast) ett ilsket blängande.

2. London är en storstad; Stockholm är en småstad. Och hör sen. (Men vad blir då Den Lilla Staden ... där jag själv huserar dagligdags? Hm ... nu byter vi raskt samtalsämne och övergår till insikt nummer tre ...

3. Biljettsystemet i Londons Underground är genialt. Hallå SL: Lyssna och lär, gå på kurs, rita diagram och staplar och fundera över vilket alternativ som kan vara smartast:

a) En person i tunnelbanans spärr stämplar för hand varje biljett, och säljer i samma kassa biljetthäften. Köbildning? Ont i handen? Smällar man får ta.

b) Biljetter säljs i separat kassa. Vid passage genom en spärr (in eller ut) sticks biljetterna in i en automat, varpå små dörrar öppnas respektive stängs. Fördelar? Se ovan och tänk.

4. Är man hungrig i London, blir man mätt fort. (Förutsatt att man inte är hemlös och/eller pank.) I vart och varannat gathörn finns fräscha ställen med portionsförpackad soppa, smörgåsar, små påsar med nyttiga nötblandningar och fruktsallader. I Stockholm letar man upp Seven Eleven eller Pressbyrån och köar en stund för varmhållen korv och svindyrt godis.

Och slutligen:

5. Det är billigare att gå på bio i Sverige! Yippiee!!! Tvåhundra för att se Hugh Grant och Drew Barrymore var lite halvdyrt. Men en engelsklektion blev det (ja, de kör utan att dubba) och en del fnissande åt Hughs eminenta skämt.

Nu ska jag sova. Vi har ju den enorma tidsskillnaden ā en timme. Godnatt!





Skåplycka

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 24 Mars, 2007 21:08

Jag har köpt ett skåp. Jag är lycklig. Det låter hur tramsigt som helst, men är sant. Ibland måste man bara tro att något är meningen. Någon annan förklaring finns inte.

Nu till bakgrunden! Här i Den Lilla Staden finns flera antik/kuriosa-affärer. En av dem är bara öppen två dagar i veckan, varav en gång på lördagar. Klockan tio när portarna slås upp ringlar kön sig lång runt kvarteret. Det lär till och med komma busslaster från Huvudstaden. Sedan kastar sig klientelet över tavlor, byråer, böcker och vinkaraffer (utan vin, ska tilläggas). Finns det tavlar med motiv av Den Lilla Staden i skyltfönstret, är de i princip slut redan innan affären öppnar.

Under mina kvällspromenader passerar jag ofta denna affär, för att vädra eventuella fynd. Och för två veckor sedan stod det där
-- Skåpet med versalt S. Ett hörnskåp, cirka 20-tal, vitmålat och med vackra snickerier. Priset var inte direkt blodigt; man skulle kunna klara det med några smärre lån och rån: 425 kronor ...

Hur som haver, så kom jag inte till affären den helgen. Nya kvällspromenader -- och Skåpet stod kvar! Obegripligt! Hade det dolda defekter? Saknade alla kunder körkort? Glasögon?

Ännu en vecka passerade, och i dag skickade jag maken för att beskåda Skåpet. Gillade han det, skulle vi slå till. Efter noggranna instruktioner från mig om vikten av att hänga på låset, infann han sig vid öppningsdags. Sedan kom han hem en halvtimme senare
-- utan skåp. Vad nu? Jodå, det var väl fint, men vi kunde ju fundera ...

Nu kastade jag mig på cykeln, och med en fart som skulle få Vätternrundan och Tour de France att blekna var jag där på nolltid.

Svettig såg jag mig om i affären. Någon "såld"-lapp? Nej ... Men misstänkta spekulanter häckade kring Skåpet. Så här IRL (från insidan av skyltfönstret) hade det inga större defekter, förutom sådana man får naturligt efter 80 års levnad. Prislappen däremot hade genomgått en förändring: Nu kostade Skåpet enbart 375 riksdaler ...

Jag slängde mig nu mot kassan, flämtandes: "Ãr det vita skåpet sålt?". Personalen konstaterade med uppenbar förvåning att så inte var fallet.

Och jag konstaterade att detta var meningen.

Nu står Skåpet här i vårt kök -- inte gästrummet som det först var tänkt. Det smälter perfekt in i 20-talsmiljön, som om det aldrig stått någon annanstans.

Och jag är lycklig.





Äckliga gubbar

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 16 Mars, 2007 20:27

Jag satt på tåget och åhörde följande konversation:

Tonårstjej (cirka 16?): "Och så stötte han på mig! Fy va äckligt alltså!"

Killkompis (samma ålder): "Vadårå?"

Tjejen: "Men han är ju 40 ju, eller i alla fall 30! En gubbe. Och så har han barn. Fy va äckligt!

Killen: "Ja, men det är ju bara dubbelt så gammalt. Hasse och Linda, dom skiljer det tjugo år mellan ju".

Tjejen: (Slåss med tidning.) "Det är inte ens kul ju! Kolla vad han sms:ar, att jag är vacker! Åh fy vad äckligt. Han är ju 40 ju, eller jag menar 30."

Killen: "Ja, de gamla måste väl också få kärlek".

Tjejen: (Slåss mera med tidningen.) "Han får kärlek av sina barn ju!"

Och där sitter jag, en tjej/tant/kärring på 40+ och tjuvlyssnar. En som tycker att killar på 40 är ungdomliga -- och 30, det är ju rena lammköttet. Och jag har barn, vilket inte är det minsta äckligt. Femtonåriga ungdomar är så gott som bebisar.

Fast, när man rådbråkar de innersta minnesarkiven i hjärnan, så minns man ju: Att man själv varit en sådan där gapig tonårstjej. (Nåja, inte fullt lika kaxig.) Att man själv tyckte att de som var 20 ... de var gubbar!

Vart tog åren vägen? Hur gick detta till?





Too much

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 09 Mars, 2007 23:08

Jag vet. Vi bor i Sverige och vi ska tala svenska. Men av någon underlig anledning kommer jag alltid in på engelska när det är för mycket. Kanske har jag varit engelsman (kvinna) i ett tidigare liv? Hur som helst, så är det just nu "too much"! För mycket med jobbet, min att-göra-lista svämmar över, hälsan vill inte infinna sig och batterierna vägrar laddas ...

Bort marsvinter, kom hit vår! Jag vill ha ett eget företag, där jag är min egen chef, må det bära eller brista. Jag vill äntligen -- efter tjugo år -- skicka in min byrålådsroman till ett förlag och få höra: "Ja, vi ger ut boken! Det här är precis vad vi har väntat på. En debutant som är 40+, so what?"

Och så vill jag vinna på Triss och resa till mitt drömresmål: Seychellerna. Får jag önska mer? Alla jag känner som mår dåligt ska må bra. Sjuka ska bli friska, singlar ska bli par. Barnlösa ska välsignas med smått.

Och så ska solen lysa över allt. Sommaren som jag älskar ska komma ... och allt ska vara förlåtet. Min att-göra-lista ska plöstligt vara tom och livet ska bara flyta på i nuet: med fester, kloka samtal, trogna vänner, goda middagar, sevärda filmer och glada skratt.

Men just nu är det too much. Too bad.





Vi tar teet i biblioteket

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 26 Februari, 2007 22:04

Jag har ett bibliotek. Ett alldeles eget bibliotek.

De som känner mig väl, vet att jag alltid drömt om att kunna yttra följande replik: "Vi tar teet i biblioteket!". Och då menar jag inte stadsbiblioteket eller dylika inrättningar på sjukhus och skolor. Jag menar ett alldeles eget bibliotek: ett rum hemma, fyllt av böcker.

Nu är alltså drömmen sann. Jag sitter faktiskt just nu i nämnda rum och skriver, för där finns också mitt skrivbord samt -- håll i er -- en kakelugn! Mysfaktorn kunde inte vara högre! Eller ... eh ... det kanske den kunde?

Det finns nämligen ett problem: Biblioteket har ingen fåtölj! Så nu när jag äntligen kan yttra min efterlängtade replik, uppstår frågan: Var ska vi då sitta och bälga i oss den heta drycken? På en skrivbordsstol? I någon av fönsternischerna? Eller rätt och slätt på mattan framför kakelugnen? Neeeej! Ett bibliotek ska ju ha nersuttna skinnfåtöljer, eller?

Men snälla människa, vilket i-landsproblem! Köp några loppisfåtöljer då! Nej, det går ju inte heller. I biblioteket finns husets enda fria stora yta, där barnen kan dansa runt, bygga tågbanor eller spela fotboll.

Dessutom: Strax utanför biblioteket finns ett litet allrum. Där finns två sköna fåtöljer OCH ytterligare en kakelugn. Om man sitter där, och vrider nacken bara nästan ur led ... så kan man se biblioteket. Och då kan man ju nästan säga att man "tar teet i biblioteket"? Visst?

För övrigt blev Sexåringen här hemma bekymrad när vi just flyttat in och hörde om biblioteket:

Sexåringen: "Men mamma! Barnen får inte komma in i mitt rum! De får inte leka med mina saker!"
Jag: "Barnen? Vilka barn?"
Sexåringen: "Ja, de som ska komma och låna böcker ..."

Hm. För att undvika missförstånd kanske vi ska göra som maken föreslår: kalla det arbetsrummet i stället? Neeeej, vad trist. Genom intensivt lobbande och hjärntvättande har jag faktiskt fått honom att säga "biblioteket" också. Åtminstone ibland.

Vi ses väl på bokrean?





Listigt

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 19 Februari, 2007 22:06

På Det Stora Möbelvaruhuset kan man just nu köpa gigantiska caffelattemuggar för bara en krona styck. Jag upprepar: EN krona. Vad är en krona? En piss i havet? En vattendroppe i öknen? Ingenting? Max sex muggar per kund var dock regeln.

Fullastade med varor som vi tänkt, respektive inte tänkt köpa närmade vi oss kassorna. Då tornade muggarna upp sig som en oas i öknen ovan. Behövde vi muggar? Nja, stora muggar är ju alltid trevligt att dricka ur ... Och gick det inte sönder några muggar nyligen? Dessutom består faktiskt min caffelatte av mer latte än caffe om man så säger.

Sex muggar för sammanlagt sex kronor hamnade i varuvagnen. Men vi gick inte i den andra fällan som den listiga personalen gillrat: Intill muggarna låg paket med caffelatteskedar, för 49 kronor.

Ett psykosocialt experiment: Vad hade kassörskan gjort om vi skickat fram mig med sex muggar, maken med sex muggar och Sexåringen med sex muggar. Är vi inte enskilda kunder? Om vi tar varsin kassa ...?

Listigt värre.





Vuxenpoäng

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 13 Februari, 2007 21:22

Handen på hjärtat: Är du vuxen? Kan du stoltsera med en radda saker man "ska" ha för att räknas som det? Barn, villa, Volvo, vovve och moget uppträdande i alla situationer ...?

Äsch, jag medger: Frågan är absurd. Själv är jag en husägande trebarnsmamma, som stundtals är lika fnittrig som en fjortonåring. Jag administrerar AB Familjen i samma tempo som en påläggskalv hos Kinnevik, men saknar körkort. Jag älskar att laga mat, men står ofta där utan oregano när såsen nästan är klar. Planering? Veckomatsedel? Nope.

Jag har just gjort ett test för att se hur vuxen jag är. Jag fick 31 poäng, och med tanke på att medel för kvinnor ligger på 19, så får jag väl erkänna: Jag är nog ganska vuxen. Vad får du för poäng?





Sommarjobb del 2: The American Tourists

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 10 Februari, 2007 19:47

Sommaren 1985 var det dags för nytt sommarjobb: hotellreceptionist.

Förväntansfull åkte jag till huvudstaden och infann mig på intervju på Scandic Hotell i Kungens Kurva. Lite mer skinn på näsan hade jag nu, efter jobbet på The Restaurant from Hell.

"Har du jobbat i reception förr" frågade hotellchefen.
"Nix. Men jag kan lära mig. Och jag lär mig fort" svarade nu mitt 21-åriga jag.

Jag fick jobbet! Iklädd marinblå kjol, pumps och vit skjorta tog jag leende emot gäster som om jag aldrig gjort annat. Och nu fick jag tala engelska, tyska och franska på löpande band.

Hotellet höll precis på att datoriseras när jag anlände. Den gamla telefonväxeln med tusen sladdar ersattes av en telefonlur -- magi!

Under sommaren anlände busslaster med amerikaner som var på "Scandinavian Tour" -- sitt livs resa. Blåhåriga och prydda med hornbågade glasögon trängdes de kring receptionen med allt annat än intelligenta frågor.

"Are these stamps air mail?" var en vanlig fråga. (Nej, vykorten transporteras med tåg till USA, alternativt ångbåt ...)

"Where are the elevators?" var en annan vanlig fråga. När man pekade på de fullt synliga hissarna fick man kommentaren: "Oh, I thought those where telehphone boxes". (Javisst, man åker upp och ner när man ringer.)

Höjdarminnet är detta: En man och hustru ska köpa vykort (vad annars?) och kvinnan frågar:
"Can I mail this here in Norway?"
Mannen knuffar henne diskret i sidan och väser:
"You stupid! Don´t you know that we´re in Switzerland?!"





Sommarjobb del 1: The Restaurant from Hell

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 08 Februari, 2007 22:26

Sommarjobb: Vad väcker det för minnen? Själv har jag ett antal på min meritlista: snabbköpskassörska, jultomte (!), restaurang-biträde och hotellreceptionist.

Men djupast spår satte nog The Restaurant from Hell, där jag arbetade under The Boss from Hell.

Scenen: Domusrestaurangen i Den Lilla Lilla Staden vid den Stora Stora Sjön.

Tiden: 70- till 80-tal.

Jag: fjortis, flätprydd och feg. Slå näven i bordet? Kasta tallrikar i ilska? Eh ... hm ... harkel ...

Denna restaurang frekventerades av A-lagare, arbetssökande och allmänt sysslolösa. I en rökdimma som skulle få den vid Lützen att blekna, inmundigades kaffe och bakverk från Delicato. Timme efter timme, dag efter dag, år efter år.

Vid lunchmenyn fanns ett antal knappar. När gästerna tryckte på dem ramlade små kulor ner i en ränna vid matutskänkningen, följt av ett PLING! Gul kula = grillkorv med pommes. Vit kula = Stekt fläsk med löksås. Und so weiter.

Jag började min karriär som diskplockare och slutade som kallskänka, alltmedan The Boss from Hell regerade med järnhand. Iklädd en blå rock strök han omkring och skrämde livet ur oss löntagare.

"Varför har du inte skurat golvet?"
"Eh ... Jag ska skura nu."
En timme senare: "Varför har du skurat golvet? Du slösar med tvättmedel ...

Satt man själv i lunchrummet (i Lützendimma modell mindre) kunde rasten se ut så här: Mumsa, mumsa (grillkorv eller stekt fläsk med löksås), PLING, springa ut, sleva upp, mumsa, mumsa, hosta lite av passiv rökning, PLING, springa ut, sleva upp, hosta, hosta ... Slut på rasten!

The Boss from Hell tillhörde inte Hälsovårdsnämndens favoriter. Potatis som gästerna ej åt upp, sparades i en bunke vid disken. När det så var dags att göra potatissallad kom lilla bunken fram. Jag blandade enligt konstens alla regler med kryddor och fick sedan order av överkallskänkan (frun till bossen): "Och så provsmakar du ..."

Hur överlevde vi då detta? Svaret är skratt, skratt, skratt ... Bakom chefens rygg, åt gästerna, åt varann. Det var vattenkrig i disken, dansträning med diskslangen och den homosexuelle brickplockaren lekte att han födde barn (!) i kylen ...

Och så fick man ju träna andra språk. Jag blev så glad när en turist dök upp vid serveringsluckan. Visst var det väl engelska han talade?

Gästen (mumlande): "How much is it?"
Jag: "Do you mean the chicken?"
Gästen (lite irriterad): "How much is it?"
Jag: "Oh ... do you mean ...?
Gästen (mycket irriterad, på bred östgötska): "MATJESSILL!"

Nästa gång minns vi hotelljobbet.





Paradrätt från 80-talet

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 05 Februari, 2007 11:17

Jag upprepar: Detta är ingen matblogg. Men eftersom det är en pyttipanna- eller gottochblandat-blogg, så måste jag ju kunna skriva om mat också?!

Låt oss först träda in på Memory Lane, dit jag allt som oftast återvänder. Att laga mat på 80-talet var inte svårt: i med vispgrädde bara, så ordnade det sig! Recept med fyra till sex deciliter av nämnda ingrediens, var inte ovanligt! Och så smööör förstås, inget konstgjort margarin med Omega 3-extraplus-nyttiga fetter där inte.

Min paradrätt alla kategorier detta decennium, var "Pasta med bacon och valnötter". Helt förföriskt gott med saftighet, sälta och smakgiftermål.

Receptet var skapat av ingen mindre än Tore Wretmans dotter, Anne-Sofie Englund. Med gigantiska glasögon som täckte halva ansiktet, poserade hon i Damernas Världs receptbilaga 1987. Hennes rätt var lite udda, för den innehöll (korts i taket) ingen vispgrädde! Nåja, möjligen kunde man ha det som tillbehör, men det har jag aldrig haft.

Varsågoda, här kommer receptet:

--------------------------------------------------------------------

Pasta med bacon och valnötter

pasta (spiralmakaroner)
230 g bacon
1 1/2 dl valnötter
1 msk olivolja
4 msk osaltat smör
1 liten aubergine (äggplanta står det i receptet, men ni fattar?)
2 röda paprikor
1 squash eller 2 små
salt, peppar
färsk riven ost, typ parmesan

Koka pastan al dente ca 12 min. Spola den i kallt vatten. Skär baconet i 2 cm stora bitar och stek dem knaprigt. Ta upp baconet och låt det rinna av på ett papper. Lämna kvar fettet i pannan, lägg i nötterna och rosta dem i pannan tills de blir mörkt bruna. Ta bort pannan från värmen.

I en annan panna hettas oljan upp tillsammans med smöret. Paprikan skärs i tjocka strimlor, aubergine och squash i skivor. De steks individuellt i smöret, ca 5 min var. Lägg grönsakerna i pannan med valnötterna och hetta upp. Lägg i pastan, salta och peppra.

Servera genast tillsammans med massor med riven ost eller en ostsås gjord på reducerad tjock grädde och parmesan, salt och svartpeppar.

Vintips (från 1987): Chianti Rosso 34 :- eller Barbera d'Alba 52 :-.

--------------------------------------------------------------------

Nu rinner snålvattnet på er, eller hur? Så fram med pannorna och sätt i gång. Men gör inte samma misstag som en väninna till mig.

"Det var så mycket squash bara ..."
"För mycket?"
"Ja, squash och äggplanta är väl samma sak ...?"

Nope. Squash är detsamma som zucchini. Äggplanta är detsamma som aubergine. Och det går inte lika bra med selleri!





Agenda för sjukling

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 31 Januari, 2007 21:35

Det är lite synd om mig, eller rättare sagt mycket synd om mig. Har varit sjuk hela veckan och mår fortfarande inget vidare.

Hur ser då agendan ut för en sjukling som är ensam hela dagarna i Det Stora Huset? Jo, frukosten avnjutes faktiskt i lugn och ro sedan telningarna begivit sig till sina lärosäten. Sedan är det dags för tv-stund med nostalgitripp. (Ja, ni känner ju mig.) I dag var det urspännande. Kommendören på Enterprise fastnade i en kriminalhistoria från 40-talet på "holodeck" (datoranimerad värld att gå in i, som diskuteras här). Han höll på att fastna i fantasivärlden och det var sååå spännande, fast jag förstås inte hade en aaaaning om hur det skulle gå. Not. *Himlar med ögonen*.

Sen är det dags för en promenad. Alltid bra med frisk luft fast man är sjuk och måste leva på trist diet. Det jag egentligen vill äta kan jag ju bara drömma om för tillfället ...

Jaha, sen läser jag lite kanske ... Vilar ... Lider ... Och så måste man ju kolla jobbmejlen, nörd som man är!

Så är det dags att hämta barnen och ekorrhjulet är i gång igen.

Nästa vecka väntar jobbet. Kanske. Om hälsan vill. Men hur ska jag då får veta hur det går för mina hjältar i Star Trek??? Ve o fasa.





Memory Lane

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 17 Januari, 2007 10:48

Kom igen nu alla! Vilka tv-serier är riktig nostalgi för er? Och vad minns ni särskilt med dem?

Här är min lista (utan prioritetsordning):

1. Familjen Macahan (How the west was won) Lördagsnöjet nummer ett. Och tjejerna hade två läger: Antingen var man förälskad i Josh eller Luke. (Utom syrran då som var såld på Uncle Zeb!)

2. Star Trek: "Beam us up now, sir!", "Captain's log: Stardate 41114" (Jag har förresten alltid undrat om det ska vara år 41 000 nånting ... Jisses.)

3. Arvingarna: (The Brothers) "A drink, anyone?" En av de första såporna, som utspelades i affärsvärlden på 70-talet. (Så fort någon klev in i ett rum hällde denne/denna upp en ny drink.)

4. Tsarens kurir: Inte har ni väl glömt denna gastkramande och romantiska serie om Michel Strogoff? (I alla fall var den det för en 14-åring som var dödligt förälskad i huvudrollsinnehavaren.) Ledmotivet Nadia's theme blev en Svensktoppshit. Och alla tjejer ville vara Nadia! När jag googlade på snyggingen Harmstorf häromåret fick jag veta att han begick självmord ... och medverkade i porrfilmer i slutet av sin karriär. Tala om förstörda minnen.

5. Mot alla vindar: Om det deporterade kärleksparet som slet ont på andra sidan jorden. Och musiken ... Ahh! Snyft! Romantik!

Ja, listan kan göras hur lång som helst: Raskens ("Jag tyar inte längre"), Onedinlinjen, Barretta, Hulken och Lödder.

Jag vill kliva in i en tidsmaskin och resa tillbaka till 70-talet, när det bara fanns två tv-kanaler att välja på och hela Sverige satt bänkat med varma mackor, tv-kanna med kaffe samt chips.





Pinsam tystnad

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 12 Januari, 2007 08:03

Alla samtalsämnen är borta. Man har noll gemensamt med personen intill. Tiden släpar sig fram som sniglar i knäck. Hm ... en ny kulinarisk upplevelse? Nej, det här är ju ingen matblogg. Det handlar om pinsam tystnad. Något alla säkerligen varit med om.

Innan jag och min gamla högstadiebästis blev just bästisar, var vi med om det. Och i dag skrattar vi åt det.Tystnad är ingalunda alltid pinsam. I tryggt sällskap kan man vila i den, njuta av den ordlösa gemenskapen. Men om så inte är fallet: hur bryter man den?

Min pappa brukar säga att man alltid kan hitta ett samtalsämne. Man ska till och med kunna diskutera tekoppen framför sig, om så krävs. Andra förslag på ämnen är ju de klassiska svenska (?) som nyligen togs upp i Fredrik Lindströms Världens modernaste land: antalet kvadratmeter i bostaden, yrken och ålder ...

Haha, vi stackars siffer- och jobbfixerade människor. Det där med kvadratmeter är ju viktigt. Man måste ju veta om man gjort en bra eller dålig affär, som fick si eller så för en halv kvadratmeter mer eller mindre.

Själv sitter jag på ett mycket stort antal kvadratmeter, och det leder ju till många nya intressanta samtalsämnen: till exempel hur man utför städning av dem, hur man fyller dem, vad man betalade för dem och var de befinner sig. Just det där med städningen intresserar många: "Ska du städa allting själv!" ("Japp, ingen annan i familjen lyfter förstås ett finger ...")

Nej, skämt åsido ...Jag kan nog lugnt luta mig mot det faktum att jag inte är någon vidare tystlåten person och har fått alltmer mod genom åren. Pinsam tystnad: Not!

Hur är det med er andra? Har ni några teorier om tekoppen framför er?





Här kommer facit!

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 07 Januari, 2007 20:40

Men oj, vilken trafik på bloggen! Jag blir jätteglad över både gamla och nya "röster"! :-) Nu får jag ta mig i kragen och skriva här oftare. Och så fick jag ju massa nya intressanta bloggtips själv.

Nu till FACIT!

1. Våren 1993 befann jag mig utan trosor i Paris.
***Sant! Och det är helt rätt stad, Saom! ;) Dock är det inte så illa som det låter. Jag skulle på tjänsteresa och glömde (!) helt enkelt att lägga ner den prydliga högen med bh och trosor i resväskan. Detta upptäcktes första morgonen i Paris, varpå jag tvingades ringa chefens hotellrum: "Skratta inte nu ... bla bla ... förklaring ... måste till en underklädesaffär ...". Behöver jag nämna att chefen asgarvade?

2. Sommaren 1974 stod jag längs en motorväg i Rumänien för att se Ceaucesco passera i limo.
***Sant! Det var på min första utlandsresa och jag var inte så gammal. Men nog stod jag där bland alla förväntansfulla rumäner, dock utan blommor i hand. När limon väl passerade var vägen folktom -- det hade helt enkelt börjat ösregna!

3. Sommaren 1983 delade jag kupé med rökande och supande jugoslaviska miltärer i en tågvagn.
***Sant! Under en tågluff genom Europa förärades jag och min reskamrat detta eminenta sällskap. Med sovsäckarnas dragkedjor uppdragna till näsan beskådade vi killarnas festande. Att sova var inte att tänka på. Vår vagn skulle dessutom kopplas bort "någon gång under natten".

4. Vintern 1977 såg jag ett livs levande (!) spöke.
***Sant! Nu är ni flera som inte tror mig, men jag är helt övertygad om att jag såg ett spöke och vittne var mitt sällskap, som är en mycket stor skeptiker! Det faktum att hon annars förnekar dessa väsens existens, men inte detta, bevisar allt. Hon såg det med ju med egna ögon, samtidigt som jag! Och det var i högsta grad "levande", dvs förflyttade sig, över meterdjup snö iklädd munkkåpa. I ena sekunden. I nästa sekund var det spårlöst borta, trots stängsel runt omkring ...

5. Våren 1981 delade jag hytt med Mikael Persbrandt på Viking Line.
***Falskt! Visserligen har jag frotterat mig med kända skådespelare, och mumsat knäckebröd i författaren Torgny Lindgrens kök, men INTE har jag delat hytt med Persbrandt. Vet inte om detta är ett faktum att beklaga eller ej. Men härmed är han rentvådd från sådana illasinnade rykten.

Grattis Lotten, Flinn, Kicki, Ullstorp och Stumpan!





Gissa vad jag INTE har gjort!

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 07 Januari, 2007 18:53

Jag antar utmaningen från Lotten på www.lotten.se (superrolig blogg :-)) och påstår att jag gjort fem saker. En av dem är inte sann -- frågan är bara vilken?

1. Våren 1993 befann jag mig utan trosor i Paris.

2. Sommaren 1974 stod jag längs en motorväg i Rumänien för att se Ceaucesco passera i limo.

3. Sommaren 1983 delade jag kupé med rökande och supande jugoslaviska miltärer i en tågvagn.

4. Vintern 1977 såg jag ett livs levande (!) spöke.

5. Våren 1981 delade jag hytt med Mikael Persbrandt på Viking Line.

Knäck den ni! Och gissa på Lottens sida också!





Carpe diem

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 20 December, 2006 16:44

Nu har det inte skrivits här på länge. Orsak? Se Kaos i myrstacken.

Ändå har jag i viss mån lyckats leva efter mitt motto "Carpe diem". Ja, utslitet, jag vet ... Men icke desto mindre sant.

Månaden har varit full av adventsevenemang och jag har dragit på mig årets första (!) förkylning. Fast då och då har jag ändå lyckats fånga de där små stunderna. Stunderna då jag bara är.

En kopp kardemummakaffe framför kakelugnen. Några kapitel i en roman. En kvällspromenad under stjärnorna. Kanske en skratt- och kittelstund med ett av barnen i soffan. Det finns så många små, små stunder som -- plötsligt -- ger urladdade batterier ny kraft.

Att ta vara på dessa stunder, fånga dagen, är en av livets svåraste uppgifter. Trots att vi alla vet det, trots att uttrycket är slitet.

Vi lever så ofta i livets "väntrum". "Bara jag har städat klart så ...", "När jag går i penison, ska jag ...", "Sen när vi renoverat köket, då ska jag minsann ...". Vadå? Njuta? Leva? Livet är nu!

Och just i detta nu är det faktiskt julstämning här i Det Stora Huset. Faktum är att det är riktigt mysigt -- och jag som längtade till tulpanerna i januari. Nej, nu är det jul. Nu. Snart.

Carpe diem.





Kaos i myrstacken

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 01 December, 2006 17:52

Dessa veckor finns en del att säga om almanackan. I vårt kök hänger den väl synlig med kolumner för var och en av de fem familjemedlemmarna. Även till vardags ser den ut som en myrstack, med möten och aktiviteter kors och tvärs.

Nu, före jul, ser man knappt veckodagarna. Det är en myrstack i kaos, där invånarna löpt amok, glöggvimsiga och sockerchockade.

Ett axplock : luciafirande på skola X, lucifirande på skola Y (baka 30 lussekatter pleeeeease, snälla föräldrar), utvecklingssamtal, fika på fritids X, pysselkväll på fritids Y, jullunch med jobbet, jullunch med avdelningen, kalas för barnet Z (inköp av present) ... Åsså julklapparna till AB Familjen!

Eh ... snart tar bokstäverna i alfabetet slut. Och året. Blir nästa mindre fulltecknat månne?

Här är en som vill snabbspola till Tjugondag Knut, då våren tassar i utmarkerna och fräscha tulpaner lyser upp.





Jag ska bara ...

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 20 November, 2006 22:53

Jag kommer ju aldrig i säng. Precis som Alfons Åberg så "ska jag bara". Kolla mejlen, barnens gympapåsar, matsäck för morgondagen, tömma torktumlaren ... och så kolla mejlen en sista gång. Varför är man som piggast halv elva och som tröttast när man vaknar i vargtimmen och brottas med de stora livsfrågorna? (Läs: är torktumlaren verkligen tömd?)

I dag vaknade jag och maken i arla morgonstunden av ett ihärdigt "plåtslammer" och gälla gnisslanden. Hjälp! Inbrott?! Fram med älgstudsaren och brödkaveln! En smygande räd till Det Stora Husets nedre regioner gav förklaringen: Där satt Sjuåringen och spelade hockeyspel! Det var ju så tråkigt att sova.

Nu ska jag själv sova. Strax. Ska bara kolla mejlen.





Tårtreflektioner

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 14 November, 2006 18:11

Här hemma har Femåringen blivit Sexåringen. Detta måste förstås firas med ljus i tårta, sång och glam. Problemet är bara att han inte tycker om tårta, däremot glass. "Hört talas om glasstårta?" påpekade en väninna diskret. Jo, hm, det låter bekant. Men så enkelt är det inte heller. Jubilaren ställer sig även skeptisk till denna anrättning. Kanske beror det på den hemska efterleden i ordet?

Hur som helst, fiffiga mamman gjorde nu följande: På ett vackert uppläggningsfat lassades vanlig vaniljglass upp. Så lite kakor runt om till dekoration (man har väl jobbat i restaurangkök), maränger, bananskivor och sex ljus! Voila! En ... hm ... glasstårta ...

Sexåringen pillade nu utan prut bort kakorna (!), marängerna (!) och ljusen (förståeligt) och glufsade glatt i sig vaniljglassen. Bananskivorna fick också slinka med. Slutsats: Alla blev nöjda, både fiffiga mamman, pappan, Tioåringen och Sjuåringen. Den sistnämnda ville dock hellre ha yoghurt, och fiffiga mamman plockade stillsamt fram lite alternativ även till sig själv på grund av allergi. Tioåringen och pappan åt dock allt, utom ljusen.

Någon som för övrigt minns tv-serien "Tårtan"? För mig är den kult. Kika här: http://www.labyrint.nu/text.asp?id=3633

PS. Ja, jag VET: man kan göra tårtor även för allergiker, men på grund av ditten, datten, dutten, noll planering och sen ankomst från Den Stora Staden så bidde det inte så.





Hushållets rationalisering

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 10 November, 2006 18:08

Picture this: Du är en (desperate?) housewife år 1941. Din make har tilldelat dig en hushållskassa att disponera på bästa sätt. Vad gör du? Jo, konsulterar verket "Hushållets rationalisering" förstås! (Författare: Ida Malmström, ordförande i Malmö Husmoderförening.)

Några citat ur denna oundgängliga bibel:

  • "W.C.-skålen skötes bäst med långskaftad borste och sodalut, och denna behandling bör den få dagligen."
  • "När det gäller längre bortavaro från hemmet under sommarvistelse på landet t.ex. är det synnerligen viktigt att de stoppade möblerna och textilierna noga skyddas mot mal. / - - -/ Det är förnuftigt att ta ner alla tjocka gardiner, bonader och draperier av ylle, piska och lufta dem och låta dem rikigt genomstrålas av solen och därefter slå in dem."
  • "I många hem äro utan tvivel böckerna den värdefullaste delen av det fasta bohaget. Ofta nog är det husets herre, som är bokälskaren och vaktar boksamlingen som sin ögonsten, och sköter husets kvinnor denna del av hemmets inredning med nonchalans och slarv, dömer han gärna allt husligt arbete därefter. / --- / Nåja, detta är som allting annat här i världen relativt, och nog finns det kvinnor och barn, som i böckerna på "pappas" bokhylla , finna sina bästa vänner och där förskaffa sig de "eviga följeslagare", som hjälpa dem uthärda det hårda och svåra livets alla prövningar".

Hjälp, JämO -- var är du? Detta är blott 65 år sedan.

Hushållets rationalisering år 2006: Köp hämtmat på en italiensk delikatesskrog, skit (!) i toaletten och läs något ur den digra boksamling, av vilken du själv inhandlat 75 procent, för att uthärda det lätta och ljuva livets alla prövningar.





Tåga på tåg

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 09 November, 2006 22:23

Eftersom jag bor i Den Lilla Staden och jobbar i Den Stora Staden, måste jag några dagar i veckan färdas med tåg. Detta färdmedel är inte helt fritt från förseningar, trassel och andra upplevelser.

I morse började dagen med att cykelkedjan hoppade av ... Jag parkerade cykeln i all hast, tränade marathon den sista biten till stationen och tvingades vila under den kommande tiominutersförseningen. Väl framme i Den Stora Staden var det köööö in till stationen. Oftast sägs denna köööö bero på att det finns för lite spååår! Just i dag! Aha! Försvinner denna brist månne från en dag till en annan?

När man slutligen är framme vidtar kryssning genoom folkhavet till der (Den, die? Hur var det nu med den tyska grammatiken? *Rabblar några ramsor*) U-bahn. Ny köööö till spärrar, trängas lite mer - och så, yippie, framme! Det krävs tåga på tåg ...

Lyckligtvis blir detta scenario inte verklighet varje dag.

Nu är det kväll i Det Stora Huset i Den Lilla Staden och friden sänker sig. Glömda är köer och tysk grammatik. Godnatt!





Ingen bra början

Tangentbordsknatter — Skrivet av LadyStalker @ 08 November, 2006 13:25

Perimärstartade bloggen i går och inom kort lyste ERROR genom hela cyperspace! Inte bra ...

Funkar det nu månntro? I så fall kör vi en repris:

Detta är ett historiskt ögonblick: starten för Lady Stalker's blogg. Här ska jag stöta och blöta smått och stort, förfasas och förundras. Och inte minst: diskutera med er som kommenterar!

Väl mött!




Powered by pLog